Jag har den senaste tiden funderat en del på min uppväxt. Eller, vad säger jag – ända sedan jag själv fick barn har jag funderat på min uppväxt, både medvetet och omedvetet.

Dels har jag påmint mig om berättelser från när jag var barn för att ha bra godnattsagor till mina döttrar. På så sätt har jag fört vidare en del av min egen barndom till dem. Mina händelser är nu inte bara mina egna, utan även deras. Mina tjejer vet lika bra som jag hur det gick till när min lillebror ramlade ner ur det stora klätterträdet på internatet i Bujumbura, hur vi smugglade kaniner över gränsen och berättelsen om den lilla apan som dog alldeles för tidigt.