I valrörelsen 1976, inför det första maktskiftet på decennier, stod centerledaren Olof Fälldins mor i centrum. Olof Palme hade varnat för att de äldres villkor skulle försämras av en borgerlig regering. Fälldin kontrade med att hänvisa till sin mor som då ännu levde: skulle jag ta pensionen ifrån min egen mor? För de flesta, oavsett politisk uppfattning, framstod hotet som orimligt. En trygg pension var grundbulten och stoltheten i välfärdssystemet.

Tio år senare var Fälldin borta från politiken och Olof Palme mördad. Också mamma Hulda hade gått bort. Sveriges medborgare levde dock alltjämt i tron att pensionerna var säkra och värdebeständiga. Men det skulle inte dröja länge innan pensionssystemet började ifrågasättas och i grunden göras om.

Det dåvarande pensionssystemet var tänkt som grund och smörjmedel i hela det ekonomiska systemet. Genom goda pensioner, kraftig satsning på äldreboenden, eller som det då hette ålderdomshem, skulle de yngre generationerna – som tidigare haft större ansvar för sina äldre – frigöras för heltids förvärvsarbete, med starkt ökade skatteintäkter för staten. Pensionssystemet var, som Olof Palme så gärna framhöll, ”solidariskt”; det byggde på ett socialt kontrakt, framför allt med Sveriges kvinnor som under denna tid i stora skaror gjorde sitt intåg på arbetsmarknaden, oftast i lågavlönade kvinnoyrken. 

Det sociala kontraktet med kvinnorna i låglönegrupperna var enkelt: acceptera de låga löner som den offentliga sektorn, det vill säga skattebetalarna, har råd att betala, så ser vi till att pensionen går att leva gott och tryggt på. Pensionssystemet tog hänsyn till att kvinnor under delar av livet ägnade sig åt vård av barn. Kvinnorna accepterade kontraktet, höll tillbaka lönekraven, därför att de litade på att inte bli svikna. Men de skulle svikas.

Endast femton år efter Palmes bortgång skrotades den solidariska pensionen, vilket framför allt drabbade kvinnor i låglönegrupperna. Inte nog med att det nya systemet innebar kraftigt sänkta pensioner; kvinnor, som i stor utsträckning arbetat deltid och tagit hand om barn, fick nu inte längre tillgodoräkna sig mannens intjänade ATP, om denne gick bort. Detta slag mot landets kvinnor motiverades med jämställdhetsprinciper; kvinnor skulle inte särbehandlas.

Men många av dem skulle få svårt att klara sig på den pension de trodde skulle ge en trygg ålderdom. 

Men inte bara pensionerna utan också den av samhället uppbyggda äldrevården skulle förändras i syfte att bringa ner samhällets kostnader.  Ständiga besparingar har försämrat hemtjänst, färdtjänst och standarden på äldreboenden. På nätet sprids inte sällan bilder på den mat som de äldre serveras, portioner som inte sällan tycks ligga på svältnivå. Med små steg förvandlas äldrevården till en förvaring med allt färre glädjeämnen.

Någonstans på vägen flyttades de äldre till en ny grupp, från att ha varit välfärdssamhällets främsta symbol, en bild av en enastående samhällsförvandling, till att bli ett hot och ett sänke för välfärden. Så snabbt kunde förändringen ske. Med Corona-pandemin blev de äldres otrygga nya värld tydlig.  De lever på övertid, på nåder, där livet när som helst kan tas ifrån dem. En enkel förkylning kan leda till en död påskyndad av ett samhälle som inte gör sitt yttersta för att skydda dem.

Mindre än 50 år har gått sedan striden om de äldre mellan Fälldin och Palme. Förändringen i samhällets syn är genomförd, utan större politisk oenighet. Därmed är också punkt satt för 1900-talets välfärdsbygge. Äldrevården var hörnstenen, när den inte längre bär kan allt rasa.