Valrörelsen blev som en dålig statlig upphandling, där partierna slåss om att göra det bättre för väljarna, utan att redovisa hur budgeten går ihop eller vem som ska betala kalaset – för någonstans måste ju pengarna komma ifrån. Antingen genom högre skatt, eller genom att öka statsskulden – eller både och.

Risken är stor att resultatet blir som med en offentlig upphandling: Ofta har det vinnande, inte alltid seriösa, företaget som fått kontraktet svårt att leverera och hålla den utlovade budgeten. Det har varit en relativt klassisk valrörelse helt enkelt – med brunsmetning, överdrifter, saltade löften eller hot om hur världen kommer att se ut om det ena eller andra blocket vinner.