Vårens många artiklar om turerna kring samvetsfriheten, utsorteringen av barn med Downs syndrom, aborterade foster som överlever aborter och nu senast riksdagsdebatterna om exporten av Sveriges abortpolitik, har lett till att abort åter är en fråga som diskuteras runt om i landet. Ändå fortsätter välskrivna debattartiklar att refuseras. Här följer en debattartikel som överläkare Tomas Seidal försökte få publicerad i Hallandsposten, men utan framgång.
För ett par veckor sedan kunde vi läsa i media om hur personal slog larm om att det vid sena aborter förekom att barnen visar livstecken, andas och kämpar för livet. Sedan lämnas de att dö i ett rum, som personalen går ut ifrån. "Vi står inte ut", vittnade en undersköterska. Frågan väckte ingen nämnvärd debatt. Ingen verkade riktigt vilja tänka tanken på dessa barn eller ställa frågor. Ingen verkade heller bry sig om personalens reaktioner och att vårdpersonal faktiskt lämnar sitt jobb för att de "inte står ut". När abortfrågan kommer att handla om annat än rättigheter för vuxna att välja, blir det ofta egendomligt tyst. Vi har ju ändå, säger många, "världens bästa abortlag". Ja, de flesta riksdagspartier tycker att den är så bra, att den ska exporteras till hela världen och beskrivs som "en mänsklig rättighet". En rättighet som dock inte kommer barnen till del, inte ens dem som andas och kämpar för sitt liv.
I höstas togs en resolution i Europarådets parlament, att medlemsländernas vårdanställda skulle kunna åberopa samvetsfrihet för att slippa medverka vid till exempel dessa sena aborter. Det ogillades starkt av svenska riksdagspartier, som vill arbeta för att den resolutionen ska rivas upp. Samvetsfrihet för vårdpersonal vill man tydligen inte ha. En sådan samvetsfrihet skulle kunna hota svenska aborträttigheter, menar man. Tydligen utgår man ifrån att så många av vårdpersonalen, av samvetsskäl, skulle avstå från att medverka vid aborter, att hela verksamheten skulle hotas. Om det verkligen är så, borde det väl vara rimligt att föra en diskussion om de sena aborterna och om personal som "inte står ut" med hanteringen.
I debatten beskrivs samvetet ofta som en belastning, något hotfullt, som absolut inte får ges utrymme. Till och med vårdförbunden har uttryckt sig negativt om samvetsfrihet för sina medlemmar. Det är häpnadsväckande och cyniskt. Det var av samvetsskäl, som undersköterskor i Skåne slog larm om levande barn vid sena aborter. Det var av samvetsskäl som undersköterskor, som Sarah Wägnert i Solna, slog larm om missförhållanden i äldrevården. Samvetsfrihet i vården handlar om vårdetik, människosyn och betydelsen av ett personligt engagemang och har naturligtvis bäring för en lång rad viktiga frågor.
Europarådets resolution, som togs i demokratisk ordning, identifierar samvetsfrihet som en tillgång, en resurs som vården behöver och så är det naturligtvis, också i Sverige. Lika självklart måste det vara att lyfta fram vad Sanna Rayman i en ledare i Svenska Dagbladet 24 maj beskriver som "abortfrågans outhärdliga sidor".