Jag surfar in på RFSU:s hemsida och läser artikeln ”Abort – argument och myter”. Den börjar med att presentera fem argument för rätten till abort. Första argumentet lyder: ”Alla kvinnor har rätt att bestämma över sin egen kropp och hälsa.”

Det är ingen slump att detta står först. Slagordet om rätten till sin egen kropp står alltid i främsta ledet när frågan om abort kommer på tal. Anledningen är inte svår att begripa: det är verkligen en fundamental rättighet att få bestämma över sin egen kropp. Självklart har alla kvinnor rätt till sin kropp, precis som alla män har rätt till sin kropp – och alla barn har rätt till sin kropp.

Men här blir situationen märklig; dessa saker är ju alla överens om! Det finns inga motståndare att besegra. Abortkritiker bär gärna plakat med texter om rätten till sin egen kropp. Konflikten när det gäller abort handlar inte om att en sida bejakar kvinnans rätt till sin kropp och den andra sidan förnekar den. Nej, konfliktpunkten finns på ett annat ställe.

Jag läser vidare på RFSU:s hemsida och ser att de höjer svensk abortlagstiftning till skyarna: ”Vår abortlag är en av världens bästa”. RFSU bejakar alltså svensk abortlag, som innebär fri abort till vecka 18 och därefter rätt till abort efter särskild prövning fram till vecka 22. En graviditet varar under 40 veckor. Det innebär alltså att svensk abortlag ger rätt till fri abort under den första hälften av graviditeten men förbjuder abort under den andra hälften.

Om abortfrågan handlar om kvinnans rätt till sin kropp borde RFSU skrika i högan sky över svensk abortlagstiftning; den förbjuder ju abort under ungefär lika många veckor som den tillåter abort. Ändå är RFSU knäpptysta på den punkten.

Förklaringen är förstås att abortfrågan involverar två kroppar: kvinnans kropp och barnets kropp. Ja, jag väljer här medvetet att använda ordet barn, istället för foster. Har ni någon gång träffat föräldrar som glatt berättat: ”Vi väntar foster”? Nej, om vi vill ta emot det nya livet säger vi alltid att vi väntar barn. Varför skulle vi då benämna det på ett annat sätt om vi väljer att abortera det? Det är ju bara att lura sig själv med ord. Barnet förändras ju inte till sin natur utifrån vad vi väljer att göra med barnet.

Precis som kvinnan har rätt till sin kropp har barnet rätt till sin kropp. Därför får man inte skada barnets kropp – efter vecka 22.

Här är den verkliga frågan: Kan barnets status förändras vid en viss vecka, för att sedan aldrig mer förändras? Rätten till sin egen kropp har man ju sedan, som en del av de mänskliga rättigheterna, under resten av sitt liv. Så varför har barnet ingen rätt till sin kropp under den första halvan av graviditeten, men ges sedan den rätten under den andra halvan av graviditeten?

Eller satt på sin spets: När blir en människa till? Vad utgör startpunkten på det mänskliga livet?

Här har svensk media misslyckats med att genomlysa en viktig frågeställning. När hörde ni senast en journalist pressa RFSU på argumenten för abort? När fick de senast en kritisk fråga kring sitt främsta argument – med en följdfråga om barnets rätt till sin kropp? Det väntar jag fortfarande på.