”Jag drömde att Gud skulle vara förlåtande.” Kanske är det den sorgligaste textraden i hela musikalen, och då ska man veta att Les Miserables inte är en särskilt munter historia. Framför allt är det när oscarsvinnande Anne Hathaway sjunger ut orden som man ser smärtan och tomheten hos en ung kvinna utan framtid. Livet tog slut när det skulle börja, och hon minns tillbaka på tiden då hon trodde att Gud förlät. Det är en hjärtskärande scen. Jag tittar på den ofta.

Om ett par veckor kommer regnbågens färger att vaja över Stockholms gator, ännu en gång. Fenomenet kom till jorden efter störtregnet, då när arken öppnades och livet började blomstra på nytt. Aldrig mer skulle en så direkt och absolut dom falla över mänskligheten, och för att vi ska veta att löftet alltjämt står fast pryds himlen av regnbågens färger. Läser man Bibelns nästa kapitel så berättas det om Babels torn, som kommit att bli en symbol för högmod. Efter löftet om utebliven dom kom alltså högmodet, och jag tänker på det när jag ser min huvudstad förbereda för årets Pride-vecka. Pride är förvisso ett ord om stolthet, men också om högmod. Och just där ligger konflikten som gör allt så snårigt.

Å ena sidan finns en skara politiker som är så rädda för att bli stämplade som trångsynta att de sväljer allt som erbjuds dem. De tuggar utan att veta vad de äter, och de uppmuntrar sitt snabbmatsätande folk att låta smaken avgöra vad som är nyttigt för dem. De tränar bort sina bromsar så som en bödel tränar bort sina känslor. Mot detta måste vi protestera.

Å andra sidan finns individen som, om vi inte är försiktiga, tror att protesterna är riktade mot honom. Pride handlar inte bara om laglöshet i sänghalmen, det handlar också om att vara stolt över vem man är. Det är en fin sak, som jag gärna paraderar längs Stockholms gator för. Jag är en man som tror att Gud har designat oss alla, och när vi möter honom förändras vi. Vi formas, inte av ok på våra axlar utan av vingar som lyfter oss. Sådan är jag, och Pride uppmuntrar ju mig att vara den jag är.

Vi som på goda grunder kritiserar Pride behöver minnas att den veckan är årets höjdpunkt för många besökare. Inte för de knasiga utställningarnas skull, utan för att de under en veckas tid får vara med sina likar. De får känna sig vanliga och accepterade, och den känslan är värdefull. Lösningen är givetvis en helt annan än Pride, men Pride är den lösning som de känner till. Därför behöver vi sikta länge och väl innan vi avfyrar våra protester.

Organisationen bakom Pride är högljudd och stojig, och från håll ser man banderoller som predikar moralsubjektivism in absurdum. Men zoomar man in i paraden så långt att man kommer förbi de alkoholstinna ansiktena så kan man se Anne Hathaway stå där och sjunga den sorgligaste av alla textrader. Jag drömde att Gud skulle vara förlåtande. Pride sjunger högmodets visa, som säger att ingen förlåtelse behövs, men Anne vet bättre. Det hon däremot inte vet, det som får henne att sjunga som hon sjunger, är att Gud trots allt hon har fått höra och se i livet, förlåter och lyfter likt ingen annan.

Våga drömma igen, kära Anne.