I Frankrike har en domstol slagit fast att man inte får visa glada barn med Downs syndrom i reklamfilm. Uppenbarligen är det kränkande för de kvinnor som kan ha gjort abort att konfronteras med det faktum att barn som har en kromosom för mycket faktiskt är människor som alla andra – människor som kan le, skratta och vara nöjda med sitt liv. I praktiken innebär det att man inskränker yttrandefriheten för personer med Downs syndrom, åtminstone i de fall där dessa personer är glada. Vilket drabbar de flesta av dem, eftersom det 2011 gjordes en studie som visade att 99 procent av alla personer med Downs är nöjda med sitt liv.
Vi stannar där ett ögonblick och upprepar detta: 99 procent av alla personer med Downs är nöjda med sitt liv.
Informationen väcker genast en motfråga: Hur många procent av den ”normala” allmänheten har en så positiv syn på sitt liv? På Statistiska Centralbyrån presenteras siffror som visar att den franska allmänheten tillhör de minst nöjda folken i hela EU – endast 17 procent av fransmännen uppger att de är nöjda med sina liv. I det läget tycker man att något ljushuvud borde inse att livsglädjen hos personer med Downs syndrom kunde vara lärorik och nyttig för den breda allmänheten, men den franska domstolen har alltså gjort en motsatt bedömning. Personer med Downs ombes dra ner mungiporna och inte le i onödan, typ.
I Sverige ligger vi något högre på listan. 35 procent av svenskarna anser sig vara nöjda med livet, enligt samma undersökning. Men det är fortfarande betydligt mindre än 99 procent. Trots det fortsätter vi att försöka utrota Downs syndrom, inspirerade av vår granne i söder. I Danmark stoltserar man självrättfärdigt med att Downs syndrom kan vara helt utrotat omkring år 2030, om foster med den extra kromosomen fortsätter att aborteras i samma utsträckning idag. Det är i princip detsamma som att säga att personer med Downs inte är människor i samma utsträckning som andra. Det är att devalvera människovärdet på ett sätt som måste betecknas som fascistiskt.
Att detta sker inom ett EU, vars ledord är mångfald och människovärde, gör det hela ännu mer bisarrt. Hetsjakten på ofödda personer med Downs syndrom leder till raka motsatsen mot ökad mångfald och ökad medvetenhet om människovärdet, det är det franska domstolsbeslutet ett plågsamt tydligt exempel på. Yttrandefriheten har inskränkts – personer med Downs får inte vara glada i TV. Vad är nästa steg? Att de inte längre får gå ut eftersom de kan kränka människor med sin livsglädje? Eller att bara den procent av alla personer med Downs som är missnöjda med sina liv får visa sig offentligt?
När man väl börjat kompromissa med människovärdet går det snabbt utför. Det sluttande planet blir alltmer brant och till sist kan vad som helst hända, det har vi sett många exempel på i historien. Fascism är fascism, även om den smygs in med hjälp av vackra ord och fina gester. Och det finns faktiskt inget annat ord som passar för utsorteringen av ofödda – och diskrimineringen av födda – med Downs, hur gärna än utsorteringsivrarna vill få det till att Downs är ett hot mot människors välmående.