Av alla myter om Sverige är nog den om vårt land som ”landet lagom” den mest missvisande.
Det går att begripa varför myten uppkom. Sverige väckte internationell uppmärksamhet redan på 1930-talet på grund av våra partiers och stora organisationers förmåga att kunna nå kompromisser.
Men om man i stället tittar på svenska värderingar, särskilt efter 1960-talet, borde vi egentligen vara kända som ett extremland.
Jag kommer in på dessa tankar genom en härlig semestervecka på Rhodos – där en av mina semesterböcker var ”Kristen på goda grunder” av Stefan Gustavsson.
Det är andra gången jag läser ”Kristen på goda grunder”, eftersom det är en sådan där bok som kan ge nästan lika mycket vid andra läsningen som vid den första. Jag slås nu faktiskt ännu mer av hur extremt mitt hemland har blivit. Tankarna går till 1800-talet och hur svenska folket med hjälp av väckelse – i klartext Jesus – och utbildning kunde kasta av sig en stor del av den massiva alkoholism och det elände som då präglade landet.
Inom forskningsvärlden är man på det klara med det stora skifte som sedan dess skett, särskilt efter 1960-talet, vad gäller grundläggande värderingar i Sverige. Vid undersökningar om vilka värden som är viktigast för oss befinner vi oss nu sedan många år uppe i ett hörn med vårt extrema fokus på ”individens rättigheter”, i klartext jaget. Notera även att individens skyldigheter lyser med sin frånvaro.
För att rättfärdiga hyllandet av individen framför allt annat så har det svenska samhället i stort sett gått in för att det inte finns några absoluta sanningar. Vad försöker vi då ersätta sanningarna med? För att citera ur ”Kristen på goda grunder”: ”Hoppet ställs i stället till upplevelsen. Livet kan få mening och bli autentiskt genom starka erfarenheter. Och vi ser en hel kultur i närmast desperat jakt efter upplevelser. Den viktiga frågan är inteVad är sant utan Hur känns det? Målet är att finna de sällsynta ögonblicken av förhöjd livskänsla. Det kan ske genom urgamla andliga tekniker som öppnar medvetandet eller genom utlevelsen i musik som kan försätta i trance.”
Jag tror att ointresset för sanning har fått en mängd konsekvenser och tänker spontant på hur – trots att historieintresset ökat sedan mitten av 1980-talet – lite kritisk grundforskning som ännu bedrivits om svensk politik efter 1960-talet. Det är inga små samhällsförändringar som skett. Ta till exempel flera svenska regeringars omläggning av svensk utrikes- och säkerhetspolitik. Det handlar om både enorma ekonomiska belopp och grunden för att vi har de friheter som vi ännu har.
En inte så liten inblick i hur mycket som ännu är outforskat – och ibland riktigt dramatiskt – får man då man läser Bo J. Theutenbergs ”Dagbok från UD” vol 1–3. Theutenberg var ambassadör och utrikesdepartementets folkrättssakkunnige mellan 1976 och 1987. Han kom att sitta på en synnerligen central plats när det fattades stora beslut för Sverige, en del rent av avgörande. Nu har han tagit bladet från munnen rejält.
Det är hög tid att lyssna på honom, fråga honom. Liksom andra som var med. Så att vår bild av vår egna moderna historia kan bli tydligare.