Utlandsnyheterna som vi får ta del av genom de största svenska medierna reflekterar inte riktigt att vi lever intill världens största stat, Ryssland. Visst rapporteras allvarliga ryska händelser. Men om man inte själv talar ryska blir bilden man får av Ryssland nog rätt skev. Nästan allt glädjande som sker i Ryssland anses inte ha något nyhetsvärde i Sverige, trots att det kan handla om fantastiska kulturella händelser eller vetenskapliga genombrott. Den ”kvot” i svenska medier som ryska nyheter har – den fylls oftast av vålds-, politik- eller sportrelaterade nyheter.

Men jag säger inte att Ryssland är särskilt drabbat av denna medielogik. Ungefär samma logik gäller nästan alla länder utom vårt eget. Tack vare internet och språkkunskaper kan man ta del av ett rikare utbud av utrikesnyheter. För att ge en glimt av hur denna rikare bild kan se ut skulle jag vilja ta upp några ryska skeenden som jag tror är okända för flertalet svenska läsare. Till att börja med skulle jag vilja nämna en utveckling som hittills mest varit symbolisk, men som är nog så dramatisk – hur den sovjetiska säkerhetstjänsten KGB gör comeback på områden som var otänkbara för bara några år sedan.

Det största elitförbandet inom de ryska så kallade inrikestrupperna, Odon-divisionen, fick härom året tillbaka sitt sovjetiska namn, Felix Dzerzjinskij – från skaparen av Tjekan, den grymma och synnerligen ateistiska säkerhetspolis som senare blev KGB. Att KGB-idolen "återfått" sin division ansågs vara så viktigt att ett särskilt frimärke om händelsen gavs ut av det ryska postverket. Dzerzjinskij-divisionen har under det senaste året, liksom flera andra paramilitära organisationer, slagits samman till Ryska gardet, Rosgvardija, en ny armé, större än flera europeiska staters och direkt underställd president Putin.

Men ännu mer spektakulärt är att denna nya organisation både påminner om Stalins NKVD (mellan Tjekan och KGB) och har fått befogenheter så att delar av den vanliga ryska armén kan underställas den. Jag skulle tro att många sovjetiska arméofficerare skulle avsky detta nya förhållande. Men, och detta är det mest paradoxala, samtidigt som den ryska staten under Vladimir Putin på flera sätt närmat sig det sovjetiska förgångna, inte minst på tv och i press, råder det ännu en rätt stor frihet i Ryssland på nätet, i böcker och i filmkonsten.

Som bekant har stora demonstrationer mot korruption, inklusive slagord mot Putin, återkommit i den ryska gatubilden. En liten, men komisk och viktig, detalj är de gula plastankor som blivit vanliga på demonstrationerna. Den förre presidenten, Medvedev, har en konsumtion som blivit ökänd och det främsta kännetecknet är det hus han låtit uppföra för sina ankor. Därför hände det sig nyligen att polisen ”grep” en stor gul gummianka – utan någon skylt påminde dess blotta närvaro i demonstrationen om missnöjet med Medvedev.

Vilket fenomen har störst potential att växa, KGB-nostalgin eller de egentligen helt opolitiska gummiankorna? Jag satsar på ankorna och ser fram mot att under semestern kunna läsa om en av årets viktigaste böcker, ”Deep Undercover” av Jack Barsky. Mycket trovärdig och bättre än alla Bond-filmer någonsin.