Herren har blivit min borg, min Gud är min tillflykts klippa.
Psaltaren 94:22

Världen idag

Ingen "äger" sin kropp

Samhällskrönika · Publicerad 00:00, 14 nov 2011

Genom medierna matas vi ofta med ställningstaganden i medicinsk-etiska frågor som till exempel läkaras- sisterade självmord eller handel med mänskliga organ och livmödrar, där det egna människovärdet görs till en fråga om vad var och en själv "känner" för. Med grund i en föreställning om att vi "äger" våra kroppar när vi är myndiga, påstås att lagen alltid ska tillåta oss att förfara med dem hur vi vill.
Låt oss då, för att se om det kan förhålla sig på det sättet, analysera vad som menas med begreppet ägande.
Det man äger kan man disponera fritt, vilket bland annat betyder attman kan sälja eller ge bort något till helhet eller delar. Men är den kropp som jag påstår är "min" i denna mening en egendom som en bil eller ett patent? Jag kan förvisso engagera mig i och vårda både en mycket högt värderad och kär tillgång – till exempel en värdefull släktgård – och min kropp, på ett i det närmaste likartat sätt. Men vad innebär förlust och överlåtelse app- licerat på kroppen? Förlusten av en speciell ägodel kan säkert vara svår men förlusten av kroppen innebär att man dör. Precis som förlusten avvissa, centrala kroppsdelar, medan förlusten av andra åtminstone betyder olycka eller ren katastrof. Vi vet att slaveri är oförenligt med respekten för människovärdet, vilket alltså betyder att ingen utomstående eller jag själv i varken moralisk eller juridisk mening får överlämna min kropp åt någon annans disposition (vilket också är en delförklaring till varför till exempel prostitution är moraliskt fel).

Men ägande som besittning då, det vill säga ett mer fysiskt än socialt begrepp? Har jag inte genom min själ eller mitt psyke besittning över min kropp, ungefär som jag besitter och använder någonting annat genom att fysiskt vara i eller på det, till exempel en lägenhet?
Oavsett vad vi tänker om själen (eller psyket) är den inget fysiskt begrepp som vi kan placera på ett visst stäl- le i eller på kroppen. Visst utför vi olika handlingar med hjälp av kroppen och kroppsdelar som vi kontrollerar och styr för detta ändamål. Men kroppen har vi till så mycket mer än bara ett redskap. Till exempel kan den i sig bära personlighet och mening. Många kroppsdelar och kroppsfunktioner har vi dessutom inte alls kontroll över så att vi kan styra dem till ett av oss bestämt ända- mål (som till exempel det sympatiska nervsystemet eller de inre organen).

Så vilken är då vår relation till våra kroppar? Svaret är enkelt men också uppfordrande: kroppen är en del av mig själv på samma sätt som själen, psyket, anden eller vad vi nu vill kalla jagets icke-materiella dimensioner. Kroppen är till och med en avgörande del av jaget, efter- som vi inte kan finnas i tid och rum utan den.
Vi kan alltså inte anses äga, ha eller besitta våra krop- par på ett sådant sätt, och med sådana följder, som vårt innehav eller besittande av något annat. Det vill säga så att den kan förstöras, slängas eller avyttras bara för att vi fattar ett frivilligt beslut om det i myndig ålder. Enbart på dessa grunder måste alltså en relativistisk etik och argumentation, byggd på ett likställande av kroppen med ett ting, avvisas.

THOMAS IDERGARD
ledarsidan@varldenidag.se

Thomas Idergard är katolik och arbetar med opinions- bildning och entreprenörskap inom utbildnings- och väl- färdsområdet.

Dags för årets Allhelgonakonferens i Sankta Clara kyrka

Stockholm. Magnus Persson, Annahita Parsan och Bryan Stevenson finns bland talarna under Allhelgonakonferensen... fredag 30/10 12:16