Vi använde vår första teststicka det år som föregick den brittiska flickan Madeleine McCanns försvinnande. Resultatet på julaftonens morgon var otydligt. Två dagar senare vaknade jag med en ny sticka framför mina ögon och två raka streck lyste som strålkastare mot mig. På kvällen sjönk det in, och då brast mina tårkanaler i tusen bitar och allt forsade ut.
Flickan Madeleine hade då knappa halvåret kvar att leva. Hennes försvinnande engagerade en hel värld, och hela min värld förändrades den julhelgsmorgonen. Hon förändrade mig – min ofödda dotter som jag inte hade sett mer av än som ett streck på en sticka. Jag visste inte hur hon såg ut eller vilken personlighet hon hade. Hade ingen aning om ifall hon skulle skrika nätterna igenom eller låta mig sova, eller hur det skulle kännas att byta den första blöjan. Hon var ett streck på en sticka, men hon betydde allt för mig.
Jag har tänkt på det där strecket när jag de senaste veckorna har läst om rättegången med barnmorskan som inte vill utföra aborter. Jag tänker på att min dotter var min dotter även under de första arton veckorna, då jag med hjälp av internet såg henne utveckla fingrar och tår och benmuskler och grimaser. Hon var aldrig en cellklump, aldrig en underlivsfråga, alltid min dotter. Det var ett skört liv hon ägde, men det var ett liv. Hade hon varit oönskad så kunde de båda strecken ha förvandlats till ett, och min dotters ettårsdag hade suddats ut ur minnet. Hennes skratt hade tystnat, och kontakten i min mobil som heter ”Elise” hade inte funnits där.
Det är helt i sin ordning att varje sjukhusanställd ska vara beredd att göra allt som krävs för att rädda liv – vilka samvetskval hon än må ha. Detsamma kan däremot inte gälla när uppgiften inte är att rädda ett liv, utan att avsluta det. Om livet i fråga kan kallas mänskligt eller inte går säkert att debattera, men en sak är odiskutabel: det är ett liv som levs och det är ett hjärta som bultar och varje person som läser detta har en gång varit precis ett sådant liv. Den som ger sin personal uppgiften att avsluta ett sådant liv, måste göra det med stor respekt för sina anställdas samveten.
Flickan Madeleines öde berörde en hel värld, eftersom hon först fick leva i fyra år. Hon fick födas. Om hon hade varit oönskad som liten så hade föräldrarna kunnat besöka en klinik, och hennes bild hade aldrig visats i någon tidning. Samma dna som polisen tog från flickans hårborste fanns i fostret. Samma hjärta bultade där inne. Samma fingeravtryck som nu finns i världens alla polismyndigheters register kände sig fram mot fosterhinnans insida. Flickan fick fortsätta växa i magen, och när hon fyra år senare försvann gjorde världen det enda rätta. Man grät, över ett litet liv som släckts.
Jag skulle önska att vi alla, från vilket håll vi än närmar oss frågan, respekterade dess komplexitet. Att vi aldrig låtsades som att frågan var enkel, som om den var ”en självklarhet”, för det är den inte. Den handlar om det vackraste streck som jag någonsin har sett, och om en nioåring som nyss pussade min kind godnatt. Hon, och alla andra, är abortfrågan personifierad, och vi kan aldrig göra den mindre komplex än så.