På Gud, vars ord jag prisar, på Gud litar jag och fruktar inte.Vad kan människor göra mig?
Psaltaren 56:5

Världen idag

Bitte Assarmo är debattör och fri skribent.

En skugga över julfriden

Samhällskrönika · Publicerad 00:00, 19 dec 2011

Julen är barnens högtid. När Gud lät sin son komma till oss som ett nyfött barn visade han oss hur viktigt och värdefullt det lilla barnet är. Och få människor kan betrakta ett försvarslöst spädbarn utan ömhet och kärlek, oavsett om barnet är deras eget eller någon annans.
Just därför känns det så oerhört tragiskt när barn dödar andra barn, som i Ljungby för några månader sedan. När polisen nu har klargjort att fallet är löst, och att fyraårige Texas mördades av en tioårig pojke, efterlämnar sanningen en svart skugga över julfriden; en ogripbar tragedi med inte bara ett utan flera offer som följd.
När de två tioåringarna Jon Venables och Robert Thompson kidnappade, misshandlade och mördade den tvåårige James Bulger i Merseyside utanför Liverpool 1993, framställdes de som ondskefulla monster. Under rättegången placerades de på en upphöjd plats i rättssalen så att alla skulle kunna se deras ondska, och de dömdes till långa fängelsestraff.

Ingen kan väl tycka att det är underligt att James Bulgers föräldrar kände hat och svor på att hämnas, om de någonsin stötte på sonens mördare. Men att ett helt land, eller åtminstone en enad press och politikerkår, stod bakom lynchstämningen är både märkligt och upprörande. 
Få lät sig påverkas av att båda pojkarna vuxit upp i gravt dysfunktionella familjer. Att Robert Thompsons far hade övergett familjen och att modern lämnade barnen ensamma hemma dag som natt medan hon satt på puben och försöka dricka bort sina sorger och sin ångest. 
Att Jon Venables hade vuxit upp i en instabil miljö, där både föräldrarna tidvis led av svåra depressioner och där fadern regelbundet misshandlade sonen. Självaste premiärministern, John Major, ökade på lynchstämningen genom att hävda att man borde ”förstå mindre och fördöma mer”.

Men Gud gav oss inte sin son för att vi skulle fördöma. Han gav oss sin son för att vi skulle lära oss förstå och åtminstone försöka att förlåta. Därför är det så förfärligt när vuxna människor plötsligt ser på tioåriga barn som monster. 
Det som Jon Venables och Robert Thompson gjorde mot James Bulger var utan tvekan fruktansvärt rått och brutalt; handlingen i sig var inget annat än djävulsk. 
Men i deras bakgrund fanns pusselbitar som, om de hade lagts på plats, hade kunnat förklara den besinningslösa vrede och det sadistiska raseri som stormade inom dem. Att försöka lägga pusslet hade varit bättre än att skrika på fängelse – inte bara för Jon Venables och Robert Thompson utan i ännu högre grad för James Bulgers sörjande anhöriga. 
För inte tror jag att paret Bulgers sorg blev mindre för att barnen som mördade deras son ställdes inför rätta som en vuxen.

Därför är det, mitt i det nattsvarta tomrummet, trösterikt att högst få i Sverige skriker efter hämnd och att den tioåring som ströp fyraårige Texas kommer att få vård och inte fängelsestraff. 
Inte för att någon kan begära att de sörjande föräldrarna ska förlåta. Men kanske kan det lindra deras sorg om de en dag förstår varför. Det tål att tänkas på nu när julen står för dörren och vi än en gång får fira den glädjerika händelsen i Betlehem.

BITTE ASSARMO

En stat får inte pressa sina medborgare till att ljuga

Ledare En lärare på Sol­viks­skolan i Järna blev nyligen uppsagd från sin tjänst på grund av sin vägran... tisdag 11/5 00:10

Nationalister band ris för egen rygg

Ledare Efter torsdagens val till provinsförsamlingen i Skottland står nu klart att Skotska... tisdag 11/5 00:00

Israel beskylls för apartheid 200 gånger i spridd rapport

Israelkommentar Human Rights Watch (HRW) är en ekonomiskt och partipolitiskt oberoende människorättsorganisation,...
Podcasts
Följ Världen idag i sociala medier