Ibland när man ser skildringar av den andliga striden från västerländska kristna undrar man om man har hamnat i en fantasy-film om drakar, demoner och invecklade konspirationer á la da Vinci-koden.
Jag minns till och med en kristen ledare som kom till mig efter ett föredrag jag hade haft om New Age och utbrast: ”Jag tycker det är så fascinerande, det här med djävulen!”
Den personen var säkert svältfödd på positiva erfarenheter av det övernaturliga, men det är knappast meningen att upptäckten av den andliga verkligheten ska landa i någon slags ”kristen ockultism”.
När det är sagt måste jag ändå konstatera: Det pågår en gigantisk andlig strid. Och den gäller skörden – skörden av alla de människor som Jesus har dött för, som Fadern vill leda hem till fadershuset och som den helige Ande vill befria, hela, upprätta och utrusta.
När lärjungarna avlägger reserapport till Jesus är de helt gasade över att de hade auktoritet över demonerna, men Jesus tillrättavisar dem: ”Gläd er inte över att andarna lyder er, utan gläd er över att era namn är upptecknade i himlen.” (Luk 10:20). Namnen i himlen – ett annat uttryck för det vi kallar skörden.
Vi talar om en andlig strid där kärlekens armé är på marsch för att rädda de förlorade och rycka dem ur elden. (Sakarja 3:2) Inte ens dödsrikets portar kan stå emot denna kärlekens armé. (Matt 16:18)
Jag samtalade flera gånger med John Wimber om andlig krigföring. Han ogillade starkt alla spekulativa idéer i ämnet. Ibland var han drastisk och kallade sådant för ”kristen animism”. Vi diskuterade det här med andefurstar över städer en gång, andliga strukturer som präglar en stad eller ett land.
Han betonade att vi inte har något mandat att som bönekrigare ge oss på dessa andefurstar i en direkt konfrontation. Vi skulle be för staden och då agerar Gud i andevärlden. Gud sände både Gabriel och Mikael mot fursten över Persien när Daniel bad för sitt land. Men det var inte Daniel som styrde och ställde med änglarna.
Men, frågade jag, ska vi inte alls agera om vi identifierar en andefurste av exempelvis individualism och ensamhet över Stockholm?
Jo, absolut, svarade han, dels behöver vi förstå detta så att vi själva kan gå in under beskydd, men framför allt ska vi som kyrka frimodigt agera i motsatt ande: gemenskap. Lite mera drastiskt uttryckt: Den kristna gemenskapen blir en spark i baken på ensamhet, individualism och isolering.
Om den mörka strukturen handlar om materialism och egoism blir församlingens svar att dela med sig. Om det gäller orenhet blir församlingens svar ett bejakande av Guds skapelse i förening med renhet.
Så även om vi talar i krigiska termer har vi andra vapen. Djävulen är inte särskilt skakad av att vi blir fascinerade av andemakter, andeutdrivning och ”högre andlighet”, men han är direkt hotad om vi skulle få ett hjärta för de människor som bara väntar på att få höra glädjebudbärarens fotsteg över bergen (Jesaja 52:7), som kommer med goda nyheter om att Gud nu är konung – inte de destruktiva, onda makterna.
Striden är på riktigt – och den gäller skörden.