Egyptens ex-president Hosni Mubarak ska ställas inför rätta. Det är inte omöjligt att 83-åringen, som lider av svåra hjärtproblem, döms till döden, i så fall genom hängning.
Mubarak anklagas för att ha vållat fredliga demonstranters död och att ha stulit – mer eller mindre – miljarder pund ur statskassan.
Anklagelserna är utan tvivel välgrundade. Mubarak och hans två söner äger fastigheter världen runt och har bankkonton både här och där – trots att ingen av herrarna officiellt tjänat speciellt bra.
Korruption har varit en epidemisk sjukdom i Egypten så länge någon kan minnas, och att mäktiga män skor sig på det allmännas bekostnad är regel, snarare än undantag.
Rättegångar och avrättningar är mindre vanliga, men det är fullt möjligt att de nya makthavarna – de flesta officerare – bestämmer sig för att statuera ett exempel. Mubarak som lett landet sedan Anwar Sadat mördades för 30 år sen (och belönats med bland annat den svenska Serafimerorden) har många fiender dels bland muslimska extremister, dels bland de många som anser att han fört en alldeles för försonlig politik mot Israel.
Oavsett om den gamle mannen får leva eller ej är den långa epoken Mubarak slut. Inte heller blir någon av hans söner president – i varje fall inte nu. Det Egypten har att vänta är endera en period av hårt centralstyre, säkert med en militär på toppen, eller den stora oredans tid. Eller bägge.
Så gott som alla bedömare är överens om att varken Egypten eller något annat arabland har några som helst förutsättningar för demokrati. I två viktiga länder, Libyen och Syrien, härskar Moammar Khadaffi, respektive Bashar al-Assad, med hjälp av kanoner och kulsprutepistoler. I Jemen rasar inbördeskrig, Tunisien befinner sig i uppror, Libanon har kaos och i Irak pågår inbördeskrig, om också relativt sett på sparlåga.
Lika kaotiska förhållanden råder i det persiska grannlandet Iran och längre bort i Afghanistan som ockuperades av Sovjet i nära 10 år, 1979-1989, och av USA från 2001 till dags dato.
Varje dag som går dödas eller såras hundratals, ibland tusentals civila i arabvärldens länder. Val genomförs oregelbundet eller inte alls, och slutar när de genomförs med väldiga segrar – åstadkomna med hjälp av fusk – för den som har makten. Korruption och maktmissbruk tillhör ordningen för dagen, liksom censur och andra former av kontroll av såväl tänkande som yttrande. Frihet i västvärldens mening existerar helt enkelt inte och – värst – ingen förändring är i sikte.
Ingen förändring är i sikte, utom möjligen till det sämre. Det största landet, Egypten, driver ledarlöst och lider av bottenlös fattigdom. Detsamma gäller Tunisien och söderut Sudan (som dessutom också har inbördeskrig).
Trots insatser av NATO, USA och, på ett litet hörn, Sverige, behåller överste Khadaffi tillräckligt mycket makt i Libyen för att hålla i gång ett inbördeskrig som kräver tiotals liv per dag och gör det fullkomligt omöjligt för vanligt folk att leva normala, arbetsamma och produktiva liv.
Det är inte för mycket sagt att mer eller mindre allting gått snett i mellanöstern. Och att ingen har en aning om vad som måste göras för att återinföra någon form av fredlig civilisation.
Ulf Nilson
ulf.nilson@varldenidag.se