Stor frid har de som älskar din undervisning, inget kan få dem på fall.
Psaltaren 119:165

Världen idag

Besättningen, sex unga män, dog vid nedslaget mot isen på den stora sjön.

Samhällskrönika · Publicerad 00:00, 19 nov 2019

Som författare inom historia ser jag det som min uppgift att inte bara sitta på min kammare och skriva. Jag vill besöka platserna där mina huvudpersoner var, för att försöka förstå dem bättre och därmed kanske bättre beskriva deras liv. Detta har lett mig till flera slagfält. 

Andra världskrigets slagfält i Frankrike är sedan länge bortstädade. Annat är det med slagfälten här uppe på Nordkalotten, där jag bor. Särskilt kring Narvik och mest på Kolahalvön – där ligger än i dag rester av soldaternas vardag eller deras sista ögonblick kvar, liksom fordon och flygplan.

Hur är det möjligt? Inga stigar och skyltar leder till dessa platser; man måste ha särskilda kartor och gilla att gå bortom stigarna, ibland långt och det är ofta brant.

Vid flera tillfällen har jag varit med om att hitta flygplansvrak, både allierade och tyska, en del kända och några okända. Härom veckan kunde jag med säkerhet konstatera att tre vänner och jag hittat ett väldigt bombflygplan tillverkat i Dessau, Tyskland, 1938. Detta vrak ligger märkligt nog i en svensk sjö.

När vi började leta efter det för tre år sedan hade vi ingen aning om dess nationalitet, vi var inte ens säkra på om det var från andra världskriget. Planet visade sig ha tillhört det svenska flygvapnet, vilket kan förvåna.

Förklaringen är att eftersom britterna inte lyckades leverera de flygplan som Sverige hastigt behövde, vände sig svenska regeringen till en mer närliggande makt i behov av exportinkomster – Tyskland.           

Besättningen, sex unga män, dog vid nedslaget mot isen på den stora sjön. Deras kroppar togs snabbt om hand medan planet, som var rejält trasigt, fick sjunka ner i sjön, varefter positionen glömdes bort bland alla dramatiska krigshändelser.

Vad skulle poängen vara med att ta upp detta ”skrot” nu? Rent teknikhistoriskt rör det sig om ett plan så ovanligt att det bara finns ett bevarat exemplar i hela världen. Men jag tycker det finns ett tyngre skäl.

Varför inte göra som med den svenska DC-3:a som i decennier var mystiskt försvunnen i Östersjöområdet – alltså lägga ut de upphittade delarna i befintligt skick på ett museum? Det skulle säga något om de bokstavligen flera hundra som dog för att bevaka och skydda Sveriges gränser under kriget. 

Skulle planet i stället renoveras skulle det kosta massor, och ta flera år. Sedan skulle resultatet inte längre genast berätta om besättningens krigsöde. 

Varför planet kraschlandade mot isen är oklart. Det var mörkt och dåligt väder. Men det kan finnas fler orsaker. Jag forskar fortfarande i besättningens uppdrag och varför de var två personer utöver de ordinarie fyra.

Känner du någon som bara verkar måttligt intresserad av din tro och är mer tydligt intresserad av andra världskriget? Då vill jag rekommendera att du förser den personen med Sebastian Staksets Bara ljuset kan besegra mörkret. Du kanske bara har hört att det är en gripande självbiografi. Men därtill innehåller den faktiskt den osannolika, fast sanna, historien om den norska sänkningen av Hitlers kryssare Blücher utanför Oslo den 9 april 1940.

Varför detta inslag i boken, undrar nog alla som inte redan har läst boken. Jo, händelsen hänger faktiskt ihop med Sebastian Staksets norska släkt och hans livsval.

Känner du någon som bara verkar måttligt intresserad av din tro och är mer tydligt intresserad av andra världskriget?

Räcker det inte att bara vara en god människa?

Mot väggen Varför måste man tro på Gud – räcker det inte bara med att vara en god människa? /Sandra