Ingen är som du, Herre. Du är stor, och stort och mäktigt är ditt namn.
Jeremia 10:6

Världen idag

Både manliga och kvinnliga karaktärsdrag behövs i gudsbilden

Gästkrönika · Publicerad 00:01, 22 jun 2016

Det var en omvälvande upptäckt att som ung bibelläsare få upp ögonen för hur Gud beskrivs med kvinnliga egenskaper: ”Som en mor tröstar sitt barn, så skall jag trösta er” (Jes 66:3) eller Jesus till Jerusalem: ”Hur ofta har jag inte velat samla dina barn så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna …” (Matteus 23:37).

Samtidigt är bibelöversättarna tämligen överens om att Gud subjektivt identifierar sig själv med manliga begrepp, åtminstone ”Fadern” och ”Sonen”. Att ”Han” beskriver sig med både manliga och kvinnliga egenskaper gör inte Gud till kvinna, men Bibeln beskriver en man som också inkluderar kvinnliga karaktärsdrag.

Både manliga och kvinnliga karaktärsdrag behövs i gudsbilden eftersom Gud är alltings ursprung. När han skapade människan till sin avbild förutsätter avbilden båda två: ”till man och kvinna skapade han dem”.

I dag lever vi i ett samhälle som försöker göra upp med många avarter av den paternalistiska kulturen. Mängder av barn växer upp med bara en förälder. Män dominerar på fängelserna och de flesta av dem vittnar om en faderlös uppväxt. Fotbollshuliganism, våldtäkter, porrkonsumtion och våld i hemmen utövas övervägande av män.

Hur ska man då kunna tala om Gud som Fader i ett faderlöst samhälle? Vår tids feministteologer tycker att de har kommit på en genial lösning på problemet: justera bibeltexten – eller åtminstone kyrkohandboken – till ett mera inkluderande språk. Avsikten är säkert välment, men det går inte att komma ifrån att hela idén påminner om nyspråket i ”1984” av George Orwell: ”Krig är fred”, ”Frihet är slaveri” eller ”Okunnighet är styrka”.

Vilken diagnos ligger bakom att man försöker ändra språket? Om diagnosen är att Bibelns språk är onödigt ålderdomligt – från en svunnen patriarkalisk tid – så är det kanske en logisk idé att justera språket.

Men om diagnosen är att männen generellt – ja, jag vet att jag generaliserar, men statistiskt är detta ett faktum – står med skuld inför kvinnorna, då löses ju inte det problemet med ett nyspråk. Om man tror det har man en våldsamt överdriven tro på språkets makt över tanken.

Grundproblemet är hur män genom tiderna har haft ett övertag över kvinnor och utnyttjat detta grovt. Syndafallsberättelsen talar visserligen om att mannen ska råda över kvinnan (1 Mos 3:16), men då är det rådandet ett direkt resultat av synden.

Om mannens rådande över kvinnan är en del av den gamla världsordningen, vad innebär då Guds rike i relationerna mellan man och kvinna? En del konservativa kristna glider in i en manschauvinistisk kritik av modern feministteologi, men då går de från det ena diket till det andra. Den svåra balansakten är att både stå ut med att Gud kallar sig ”Fader” och samtidigt kunna se att många av de mänskliga förebilderna för Fadern har krackelerat till att bli nidbilder.

Om diagnosen är en orättfärdig könsmaktsordning i samhället, då måste ju rimligtvis lösningen vara försoning, att män och kvinnor, sida vid sida, bygger upp goda förebilder för både manligt och kvinnligt. Men det är ett hårt vardagsarbete som inte kan ersättas med några lättsinniga ordlekar.

Om mannens rådande över kvinnan är en del av den gamla världsordningen, vad innebär då Guds rike i relationerna mellan man och kvinna?

Läkare på Irland spjärnar emot beslut om fri abort

Folkomröstning. Många läkare på Irland meddelar nu att de inte tänker utföra aborter och vissa vill inte ens hänvisa kvinnor till andra läkare som kan avbryta en...