Överge inte visheten och den kommer att bevara dig. Älska den och den skall beskydda dig.
Ordspråksboken 4:6

Världen idag

2004 och 2014. Foto: Privat

Marcus Birro: Fridsfursten bär i stormarna

Nu har jag återerövrat livet, och fått så mycket att mina drömmar från förr faktiskt bleknar ställda intill verkligheten.

· Publicerad 00:00, 10 nov 2014

Så här är det att vara vid liv.
Det stormar och kränger.
När man var ung var detta själva livsluften. Inte så längre. Men visst känner jag blodet rusa i kroppen på ett sätt som påminner om spirande ungdom.
Människor älskar och hatar.
Jag söker fridsfursten i allt detta.
Poeten Bruno K Öijer skriver att dina fiender inte kan skada dig så länge de har fel bild av dig.
Det är helt enkelt inte dig de ser. Det är inte dig de hatar.
Så känner jag det.
Deras hat får inte rinna in under västen, in under skinnet.
Samtidigt har jag alltid satt en ära i att låta livet drabba mig under skinnet.
Jag blir arg, ledsen, förbannad.
Jag är mänsklig och stolt över det.

Människor som ägnar timmar av sin arbetsvecka åt att hata, håna och förlöjliga. Som klär sig i rustning och gör mig till sin främsta fiende.
Det finns en lockelse i att plocka upp vapen i sådana lägen.
Men jag ber att jag ska få slippa känna den driften. Den är mörk.
Den är farlig. Lockande också just därför.
Mitt i detta inferno sköter jag min vardag. Jag skriver, hämtar barnen, kramar dem, somnar med dem.
Det känns så hemskt att mina barn ska behöva stå ut med allt detta förakt.
Jag hoppas de som tar sig dessa hatiska friheter får stå till svars för det eller den de tror på.
Eller den de inte tror på ...
Milos och Mimmis pappa är en väldigt ofullständig människa. Men han gör så gott han kan. För första gången har jag börja fundera på hur de skulle ha reagerat om de kunnat läsa och lyssna på skitsnacket.
Det gör mig sorgsen.

Jag står inte ensam i allt detta.
I morse erfor jag mycket starkt hur en lång, ljus gestalt, helt i frid, helt i fred, helt i harmoni, rörde vid mig. Det var tidigt på morgonen, gatan låg öde. Stockholm låg i dis och dimma.
Fridsfursten.
Jesus för oss som ständigt hånas för vår tro.
I går lade jag på Instagram även upp två foton, ett från 2004 och ett från i söndags. Den yttre skillnaden är slående. Jag vägde tjugo kilo mer än i dag, jag hade gikt, jag var sjuk och ganska nedbruten. Den största skillnaden när det gäller det yttre är ändå blicken. Den når inte särskilt långt 2004. Den faller död ner.
Nu är blicken klar, fokuserad.
Ändå är den största skillnaden på insidan. Och det är här (också) som Jesus kommer in i bilden. Jag hade aldrig kunnat göra denna revolution i mitt eget liv på egen hand. Minns att jag inte var kapabel att ens gå utanför dörren utan att dricka en flaska vin innan. Nu har jag återerövrat livet, och fått så mycket att mina drömmar från förr faktiskt bleknar ställda intill verkligheten.

Äran är inte min. Äran är Jesus.
Först när jag bad om att få slippa min egen vilja, mitt eget liv, och bad om Jesus vilja med mitt liv vände mitt liv.
På detta sätt blir Jesus både personlig och allmän, både en bror och ett riktmärke, både delaktig i mitt liv, mina val och hur jag bemöter andra. Jag har en guide.
Jag tänker mycket på hur vi bemöter samhällets svaga. När jag skriver vi menar jag mig själv. Jag bygger mina försvar med vulgära argument. När jag ser en tiggare kan jag legitimera min ovilja att skänka genom att bygga haltande förklaringsmodeller om att de nog ingår i en liga.
Men Jesus hade inga särskilda skäl för att bota och lindra nöd. Jag kan också i det här fallet gå till mig själv. Vem var jag när han sträckte ut sin hand och rörde vid mig? Var inte också jag en människa som de flesta gick förbi?

Jesus böjde sig inte ner och försäkrade sig om att den lidande led på allvar. Han ställde inte hundra frågor. Han hade inga förbehåll. Han hjälpte. Han botade. Han lindrade.
Han umgicks med människor som lagbundna människor såg ner på. Han lyfte upp barnen, han försvarade den otrogna kvinnan mot dubbelmoral. Jag har ofta undrat vad det var han skrev den där gången, när han skrev något i sanden.
Allt detta ställer krav på mig. Mina slappa förmaningar håller inte. Det är inte min uppgift att ta reda på exakt hur fattig en tiggare är. Det är inte min uppgift att kräva tiggare på uppgifter innan jag hjälper dem.

Jesus hjälpte. Punkt slut. Han räddade mig och skänkte mig något av det heligaste vi har, något som världen gör allt den kan för att strippa av oss, nämligen vår värdighet. Har vi den, och har vi ögonen fästa på Jesus, går vi stolta genom varje storm.

Marcus Birro
redaktionen@varldenidag.se

Storgåva från megakyrka ska rädda ofödda

Abort. En amerikansk megakyrka vars pastor kunde ha aborterats av sin mor, har donerat 50 000 dollar – drygt 460 000 kronor, till ett rådgivningscentrum för...

Paulus brev hyllades av författare i Sveriges Radio

Media. Vi behöver Paulus mer än någonsin. Det skriver författaren Mattias Hagberg i en essä som publicerats av Sveriges Radio. I texten finns både bibelord...
E-tidning