Nyheter

KGB bakom IB-avslöjande

Vid sidan av landsförrädare som Stig Bergling och Stig Wennerström är Jan Guillou en av få personer som en svensk domstol har dömt för spioneri.
Som fransk medborgare avslöjade han hur Sveriges militära underrättelsetjänst samarbetade med västländer, en samverkan som syftade till att Sverige under det kalla kriget skulle ha en bättre beredskap vid en eventuell invasion från Sovjetunionen.
Fängelsedomen i rättegången mot Guillou slog fast att hans avslöjanden gått främmande makt tillhanda. När Jan Guillou nu efter 40 år har erkänt att han under flera år har utbildats av, samt rapporterat till och fått betalt av den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB, faller mycket på plats. Samtidigt som spiondomen och de skadliga effekterna av IB-avslöjandet framstår i ett helt nytt ljus, bekräftar också hans senkomna bekännelse den tydliga bild som tecknas i polisförhören inför IB-målet. I IB-förhören framkommer nämligen Jan Guillous nära förbindelser med kommunistregimen i Moskva med stor tydlighet.
Inte för att Jan Guillou tycks bekymra särskilt mycket över hur nära Sovjetunionen var att invadera Sverige, men i dag vet vi att Sovjet hade detaljplaner på en invasion vid ett eventuellt europeiskt storkrig (Aftonbladet 2002-03-21). Jan Guillou var i slutet av 1960-talet något av en expert på sovjetiska ockupationsplaner. Inför Warsava-paktens invasion i Tjeckoslovakien år 1968 befann han sig nämligen i Prag. I IB-förhören 1973 beskrivs hur han i början av augusti 1968 skrev en artikel i tidningen Veckojournalen där han "varnade lite för vad som eventuellt skulle komma". I polisförhören skryter han om sina intima kontakter med den sovjetiska militärmakten: "Jag var antagligen en av de utomordentligt få, kanske den enda västerländska reporter som lyckades få en intervju med en sovjetisk sergeant, alltså en sovjetisk ockupationssoldat, beskriver han stolt sina goda kontakter (polisförhör den 23 oktober 1973 kl 13.45).
Veckojournalens redaktör Gustaf von Platen såg inte lika positivt på att publicera sovjetisk krigspropaganda strax före invasionen av Prag, och refuserade därför artikeln. I Prag lärde Jan Guillou även känna Jan Buda, chef för internationella avdelningen på industridepartementet. Buda blev efter ockupationen befordrad till industriminister, på grund av sin lojalitet mot den sovjetiska ockupationsmakten (polisförhör den 26 oktober 1973 kl 09.35). Polisförhören bekräftar också att Guillou hade en central roll som agent i ett kommunistiskt spion-nätverk. Beslagtagna skriftliga instruktioner avslöjar hur Guillou gav order till sina underordnade om hemlig spaning och avlyssning av svenska medborgare.
Även efter IB-avslöjandet ger han direktiv om hemlig spaning och förberedelser för avlyssning, samt beklagar kändisskapets följder: "Mitt eget ansikte är numera för känt för att jag skulle vara annat än värdelös för denna typ av fältarbete", skriver han om det han kallar "spionens trista vardag" (bilaga G i förundersökningen).
Till detta kommer att Guillou i slutet av 60-talet var gerillasoldat i den moskva-trogna, kommunistiska terrororganisationen Demokratiska Folkfronten (DFLP). Guillou berättar i en tidningsartikel (Lektyr nr 38, 1969) hur han tillsammans med andra kommandosoldater förberedde angrepp mot israeliska mål från södra Libanon. En bild från reportaget visar Guillou med en svensk k-pist.
Jan Guillous KGB-uppdrag och DFLP-engagemang sammanfaller dessutom i tid med den tidsperiod då Sovjetunionen precis hade avslöjat IB:s struktur och verksamhet. Dåvarande försvarsministern Sven Andersson höll en presskonferens den 4 maj 1973 där han nämnde att IB redan hade rullats upp av främmande makt (läs Sovjet) i mitten av 1960-talet. Enligt försvarsministern och ÖB Stig Synnergren hade landet lyckats avslöja verksamheten helt och hållet, vilket tvingade förre ÖB Stig Synnergren att flytta verksamheten till nya lokaler: "Vi hade från början stor oklarhet om det var från utlandet eller om det var svenskar som företrädde någon utländsk organisation som var ute efter oss", sade ÖB Stig Synnergren om de efterforskningar mot IB som föregick IB-avslöjandet när han förhördes i samband med IB-affären (sid 31). Landsförräderi, brott mot rikets säkerhet och spioneri är något som vi i Sverige – med 200 år av mer eller mindre fredlig tillvaro – har svårt att förstå vidden av. Man ska dock komma ihåg att vid en väpnad invasion får dessa överlöpare oskyldiga människors blod på sina händer. Sverige är dock landet där spionage glöms bort och där spioner kan bli nationalhjältar.
Att Jan Guillou skulle ha låtit sig värvas, utbildas och betalas av KGB, med syftet att infiltrera och göra ett avslöjande reportage om Sovjets underrättelsetjänst, är ett orimligt och naivt försvarsargument från IB-avslöjarens sida. Att under fem års spiontjänstgöring inte upptäcka en enda nyhet som är värd att rapportera om under kommande fyra decennier, är en förklaring som både inkompetensförklarar Guillou som grävande journalist och som rimmar illa med den självbild som upphöjd grävreporter som han varit mån om att uppehålla.
Att socialdemokraterna använde den militära underrättelsetjänsten för partipolitiska uppdrag är något som med rätta har debatterats i flera decennier i Sverige. Nu när Jan Guillou har erkänt att han samarbetat med KGB, är det kanske dags att även samtala om allvaret i att avslöja svenska försvarshemligheter samtidigt som Sovjetunionen smider planer på en invasion av Sverige.

Vill du läsa vidare?

Teckna en prenumeration för att ta del av denna artikel och mer på varldenidag.se.

ERBJUDANDE!
Världen idag DIGITAL

2 månader för 10 kr!

KÖP

Världen idag
DIGITAL

129,-

kr/månad ​​​​​​

KÖP

Världen idag
HELG

159,-

kr/månad ​​​​​​

KÖP

Världen idag
PAPPER

189,-

kr/månad ​​​​​​

KÖP

Powered by Labrador CMS