Myndigheten beskriver i en artikel på sin sajt, med rubriken ”Varmt flyktingmottagande av Pingstkyrkan i Linköping”, hur ett tjugotal ukrainska pingstvänner har hamnat i trygga händer i form av den östgötska församlingen.

Bakgrunden är att pingstförsamlingen i Linköping och pingstförsamlingen i ukrainska storstaden Charkiv sedan länge har varit vänförsamlingar.

Tack vare detta bor nu fem ukrainska familjer, totalt 23 personer, på Linköping­församlingens retreatgård Bjärka Säby, där flyktingarna har fått mat, förnödenheter, svenskundervisning och traumabehandling.

En av dem är Jurij Ostroverkh, som gick på bibelskola just på Bjärka Säby kring millennieskiftet, och då lärde sig svenska, varefter han varit kontaktperson för pingstförsamlingen i Charkiv gentemot den svenska vänförsamlingen.

Ostroverkh förklarar för Världen idag att ukrainska män som har tre barn eller fler är undantagna från kravet på att stanna kvar i landet, något som gällde honom själv eftersom han och hans fru har sex barn. Men att lämna Charkiv var ändå inget lätt beslut, eftersom han var diakon i pingstförsamlingen och mycket aktiv i det hjälparbete de bedrivit sedan krigsutbrottet.

– Vi bestämde oss att evakuera för barnens skull, konstaterar Jurij.

Det mottagande de fick av pingstförsamlingen i Linköping när de kom till Sverige för drygt en månad sedan beskriver han som ”underbart”.

– Allt som vi behöver får vi. Vi tackar Gud för det, säger han.

Deras barn, som i skolåldern, går redan i skolan i Linköping och trivs, berättar han, och småbarnen ska börja i förskolan i dagarna. Att de som storstadsbor hamnat just på östgötska landsbygden ser han inte heller som en nackdel.

–  Alla tycker om det här stället. Efter kriget behövde vi ta det lugnt, så det hjälpte oss mycket, säger Jurij Ostroverkh.

Pastor Marcus Sönnerbrandt konstaterar å sin sida att det har varit fantastiskt att se hur församlingen har tagit de ukrainska flyktingarna till sig.

– Det är jättevackert, den bilden av församling. Det är bara fullt av kärlekshandlingar hela tiden, säger han.

Samtidigt ser han också ukrainarna som sända av Gud och som en välsignelse för Linköping­församlingen på ett speciellt sätt.

– Det här är människor som har lärt sig att be ordentligt. Jag märker att de väcker en längtan hos oss att återupptäcka bönens kraft, säger pastorn.