Hemma i köksskåpet har jag en favoritmugg där det med stora bokstäver står ”BEST DAD”. Detta är något jag lyckligtvis blivit korad till av mina barn flera år på raken nu och finare titel än så kan man väl inte få?! Visst, man känner sig inte alltid så, det gör säkert ingen av oss pappor som förärats den titeln. Men fokuset måste ju ändå vara på att försöka göra oss förtjänta av den.

Jag minns när jag för drygt 17 år sedan stod på BB och med tårar i ögonen blickade ner i min famn på vår förstfödda. Ord kan inte beskriva glädjen och stoltheten jag kände då. Men i den så plötsligt nya papparollen kom samtidigt osäkerheten som ett brev på posten. Hur skulle en ung man som jag, med en ibland smått svajande självbild, klara av att axla rollen som en trygg och duktig pappa? Absolut, jag visste att jag skulle göra mitt yttersta, men skulle det vara nog?