Jag minns det som i går. Hur ångesten höll på att äta upp mig när jag gick där på skolgården. Jag noterade att mina vänners läppar rörde sig, men jag kunde inte höra ett ord. Totalt försjunken i min egen värld, i den svarta hopplöshet jag vadade runt i. Tunneln utan ljus.

Helt plötsligt stod jag inte ut längre. Tårarna brände i ögonvrån och hotade att avslöja att jag mådde allt annat än okej, trots att jag försökte intala andra det. Så jag flydde, sprang hem. Klarade inte av att hålla upp fasaden en enda sekund till.