Genom tiderna har stordåd och mäktigt folk hyllats och förevigats genom monument samt statyer av olika slag. Teti hyllades med en obelisk av egyptierna, likaså George Washington av amerikanerna. Frihetsgudinnan skapades som hyllning åt hela det amerikanska folket, av fransmän som gjort gemensam sak av frihet. Statyer av Lenin göts då man tyckte att han hade åstadkommit någonting riktigt stort.
Dessa monument byggdes eftersom man ville komma ihåg stordåd och bedrifter, men de tjänar i dag som påminnelse om såväl detta som illdåd och felsteg. Vår historia har blivit oss tilldelad, och vi gör bäst i att lära oss från det goda och det onda i den. Vi kan inte välja bort vår historia.
När tiden går blir vår historia alltmer avlägsen. Historiska kvarlevor och dokument är viktiga för att vi ska kunna förstå hur samhället fungerade. Statyer och monument som finns i dag av olika historiska personer ger oss insikt i hur de antingen ville framhäva sig själva genom ståtliga statyer, eller hur samhället postumt såg på personen.
Till exempel restes statyn av sir Winston Churchill postumt som en hyllning till de gärningar han var ansvarig för under andra världskriget. Tyranner ses ofta resa ståtliga statyer av sig själva för att framhäva sig som hjältar. Båda dessa exempel ger oss insikt i hur samhället fungerade då, ur fler perspektiv. Ibland ur den enskildes ögon, ibland ur hela samhällets.
Härnäst är värt att nämna monumentens och statyernas visuella tilltalande. Många parker är anlagda runt en ståtlig staty, och fontäner kröns ofta av en staty. Statyerna förgyller tillvaron i städer, vilka kan vara dunkla eller trista, vare sig de är historiska, mytologiska eller påkomna.
Exempelvis är Kungsträdgården hem åt avbilder av två svenska kungar, Karl XII och Karl XIII. Den mer välkände och kontroversielle av dessa två är självklart den förstnämnde. Oavsett åsikt kan de flesta förhoppningsvis konstatera att kungen, som pekar mot Ryssland, är en fin del av Stockholms stadsbild och höjer stämningen i parken.
Å andra sidan hävdar vänsterextrema som demonstrerat, corona till trots, att inga statyer av rasister eller andra främlingsfientliga personer ska förbli och att alla monument av personerna är en hyllning av just de åsikter demonstranterna motsätter sig.
De måste ha missat det faktum att, till exempel, Churchills staty inte restes på grund av hans åsikter om indier, utan på grund av hans handlingar under andra världskriget. Carl von Linné fick en staty på grund av sina framgångar inom naturvetenskapen, inte de rasistiska indelningarna han ägnade sig åt.
Utöver detta måste även demonstranterna inse att normaliteten förändras. Förr var vissa åsikter mindre tabu, medan de i dag, i allra högsta grad, är tabu. Att i nutiden fördöma deras då normala åsikter visar endast på en djup okunnighet inom ämnet historia. Det vi kan dra lärdom av är att normen förändras, och vi kan och ska inte mäta historien efter moderna mått.
Slutligen finns statyer och monument av en anledning: vi ska minnas personerna och vad de gjort. Oavsett person och handling är det viktigt att komma ihåg, och ständigt bli påmind om, alla rätt och fel personen åstadkommit. Om vi inte kan minnas våra företrädare och det arv de lämnat efter sig, kommer vi aldrig kunna lämna vårt nu för att ge oss in i framtiden.
Att riva en staty eller på något sätt försöka välja bort historien är något som tyranner är osmakligt skickliga på och någonting oerhört skadligt för samhället.
Sammanfattningsvis byggs monument för att låta mänskligheten komma ihåg bedrifter, men de tjänar som allmänna påminnelser. Statyer gör vår värld till en finare plats, och motiven i fråga bör inte dömas av dagens domare, utan förstås för vilka de var när personer levde. Arv måste förvaltas.
Detta gör man inte genom att skriva om och retuschera det förflutna, vi kan nämligen inte bara välja bort vår historia.