De senaste veckorna har varit utmanade för mig. Min församling, Solna Pingstförsamling, har varit omskriven i den kristna pressen. Som församlingens föreståndare har det inte varit något rolig läsning. Ingen av artiklarna har handlat om vår växande barnverksamhet, våra dagliga böner under pandemin, eller att vi i vintras döpte tolv personer och att vi nu besöks av Solnas kommunpolitiker i en dialog inför valet. I stället har det handlat om ett enskilt inlägg på sociala medier där vår musikpastor skrev till Aftonbladet, Socialdemokraterna och Liberalerna som bjöds in till omvändelseterapi.

Artiklarna i Världen idag och Dagen har väckt känslor. Hos en del har uttrycken varit starkare än hos andra. Hos mig är det sorg. Jag sörjer över den uppkomna situationen och hur den har hanterats. På Nyhemsveckan spreds rykten om att Solna Pingstförsamling hade sparkat en pastor för att han tror på Bibeln. En hel församling ifrågasattes. Jag som föreståndare baktalades. Vad är det som har hänt med pingströrelsen när vi är mer upptagna av att prata om andra än att tala med varandra?

För mig är församlingen en helig gemenskap. En pastor och församlingstjänare måste värna församlingen. Som föreståndare har jag ett ansvar gentemot mina medlemmar och därför känner jag mig nu tvungen att ge min syn på saken.

Solna Pingstförsamling hade förra året Olof Edsinger som bibellärare under en bibelhelg. I år var frågan ställd till Anders Gerdmar som dessvärre hade förhinder. Sven Almkvist liksom Hans Weichbrodt har predikat i vår kyrka. Världen idags läsare känner dessa personer genom tidningens spalter, är de här bibellärarna och predikanterna sådana som en icke-bibeltroende-församling skulle ha som talare?

Jag brukar säga att jag har samma bibelsyn som Jesus, men nu ifrågasätts min bibeltrohet och förkunnelse av människor som uppenbarligen inte lyssnat till mig. Artiklarna i Världen idag och Dagen har fått kristna att angripa mig för att vara en villolärare.

Jag tycker att aposteln Johannes ger den tydligaste sammanfattningen av Jesu uppdrag när han skriver att ”nåden och sanningen kom genom Jesus Kristus”. Under mina år som pastor har jag alltid försökt hålla denna linje. Men pastorn misslyckas med sitt uppdrag när försök till humor, debattlystnad eller något annat tar fokus från huvudbudskapet – att Gud älskar hela världen så mycket att Han sände Jesus till oss. Och det är just här problemet uppstod i Solna, när begreppet omvändelseterapi användes för att bjuda in till ett väckelsemöte.

Den betydelse som ordet omvändelseterapi har i den politiska debatten är fyllt av tvång och förtryck. Jag vet faktiskt hur det är att leva i ett sådant sammanhang. När jag var 14 år kom min mamma, mina systrar och jag till Sverige. Vi flydde från Pinochetregimens tvångsvälde. Vardagen i Chile var full av förtryck, förföljelse och även förintelse av oliktänkande. Jag vet hur det är att tillhöra en minoritet både i Chile och i Sverige. Jag vet hur det är att vara hånad, förlöjligad och ifrågasatt och det är just därför som jag inte kan acceptera ett sådant beteende. Allra minst om den kommer från kyrkan. Därför jag har bett om ursäkt för inlägget, trots att det inte gjordes av församlingen eller på församlingens uppdrag. 

Jag kan förstå att den kristna pressen ser ett nyhetsvärde i inlägget, men jag förstår inte vad som sedan motiverar att man låter ett internt pågående personalärende bli en tidningsnyhet.

Jag tror att Paulus ger en tydlig instruktion till alla som står i en församlingstjänst när han skriver till Timoteus att han i allt skulle vara ”sund och förnuftig”. Men när blev det sunt att skämta på utsatta människors bekostnad? När blev det förnuftigt att – utan någon som helst förankring – använda sin församling som plattform för att slarvigt starta en politisk debatt som ger meningsmotståndarna möjligheten att angripa hela pingströrelsen för något som vi inte står för?

Solna Pingstförsamling vill vara en kyrka som bryr sig. Vi är medvetna om att ingen är perfekt, men alla är välkomna och vi tror att allt är möjligt för Gud.