Saliga är de som hungrar och törstar efter rättfärdighet, för de ska bli mättade.
Matteusevangeliet 5:6

Världen idag

Varför denna rädsla att tala klarspråk kring lärofrågor?

Debatt · Publicerad 00:00, 2 sep 2013

Det är glädjande att Niklas Pien­soho har förtydligat sig, att han står fast vid den traditionella kristna läran om sexualetik och inte avsett att förändra något. Även om många som önskat att han hade menat något annat nu är besvikna. Samtidigt framstår det ändå som oklart vad det egentligen betyder.
Hans tal om "paradigmskifte" från exodus-perspektiv till abrahams-perspektiv, att gå från att ha en världsbild där vi tågat ut från världen och är avskilda från den, till att vara som Abraham och leva i den och bara välsigna människor – och detta tillämpat på oss kristna – var rätt besynnerligt ju mer man tänker på det. Att han då dessutom tog de exempel han gjorde om prideparad och homovigsel gör inte saken lättare. Och att han inte tog tillfället att förklara vad kristen tro säger om sexualetik i ljuset av vad dagens panelsamtal handlade om, är svårbegripligt.

Niklas Piensohos försök att använda bibliska motivbilder är som jag ser det knepigt ur exegetisk synvinkel. För när Bibeln talar om att alla folk ska önska sig den välsignelse som Abraham fått, så förklaras det i Bibeln med att det innebär att alla folk ska bli frälsta genom en tro som Abrahams, och bli inlemmade i Guds folk genom tron. En tro som tar sig uttryck i omvändelse. Abraham bad för människors frälsning, men Bibeln säger inte att han gick runt och sade "Gud välsigne dig!" Abraham är en förebild för oss i tron. Han trodde Gud och lämnade sitt land och sitt folk (ett exodus-motiv) och han levde i främmande land (diaspora-motiv).
Israels folk blev befriade från slaveriet i Egypten och tågade ut i öknen och Gud slöt förbund med dem, att de skulle vara hans egendom, hans folk. Detta är en förebild för kyrkan. Vi har blivit befriade från slaveriet till synden, vi har haft vårt uttåg och Gud har slutit förbund med oss. Detta genom omvändelse och dop. Gud sade till Israel: "Jag har befriat er... nu ska ni vara mitt folk och hålla mitt förbund..." Guds ord till oss är: "Jag har frälst er genom Jesu död och uppståndelse, nu ska ni vara min församling och lyda allt vad jag befallt er..."
Israel på Jesu tid var också ett folk som levde kringspridda i exil bland de andra folken. Att leva som ett folk, men som en minoritet i exil, är också en bild som flera gånger i Nya testamentet tillämpas på den kristna församlingen som lever i världen.

Ovanstående belyser kortfattat hur Niklas Piensohos motivanvändning är undermålig. Därför blir hans tal om "paradigmskifte" obegripligt. Det är ett starkt ord som handlar om ett radikalt förändrat sätt att se på allt – ett totalt byte av världsbild.  För vari består detta paradigmskifte, egentligen? Att vi ska be för våra medmänniskor och älska dem, är ju inte direkt något nytt. Det har varit standard i kristen förkunnelse alltid. Kärleken är inte en metod, det är ett karaktärsdrag, en del av vårt väsen. Förbön för alla människor, har alltid varit centralt i kristen tro. Eller menar Niklas Piensoho att han gjort en nyupptäckt här?

Så med denna användning av bibliska motiv, så undrar man ju vad Niklas Piensoho egentligen ville ha sagt. Om han inte avser att vi ska sluta predika den kristna sexualetiken och tala om den, så är "paradigmskifte" ett märkligt språkbruk. För om till exempel utlevd homosexualitet är synd, så måste vi väl få säga det och ta avstånd ifrån det? Vi måste väl få säga till en syndare, att synden inte är OK och att omvändelse från synden är nödvändigt? Det är i alla fall den bibliska och klassiskt kristna modellen. Eller när och på vilket sätt ska människor få reda på att de måste omvända sig från ett sådant liv?
Att denna otydlighet är ett problem framgår också av hela den debatt som följt av detta i tidningar och framför allt på nätet. Flera saker där är märkliga.

Det tycks finnas en stor beröringsskräck hos många pastorer och andra mot att tala i klartext i lärofrågor. Så fort man efterlyser tydlighet i läran reagerar dessa med en sorts ryggmärgsmässig avsky och fasa. De kan inte begripa hur man skulle kunna vara tydlig i läran och etiken, och samtidigt vara kärleksfull och ödmjuk. De kan inte begripa att man skulle kunna tala om synd och omvändelse med en människa, samtidigt som man bemöter med kärlek.
Detta står i bjärt kontrast mot Bibelns beskrivning av hur förkunnare ska vara, och där omvändelsebegreppet är närvarande överallt. Om man till exempel läser i Paulus brev till Timotheos och Titus, så ser man att hans krav på dem som ska vara församlingsledare är att de ska vara förvaltare av läran. De ska undervisa, förmana, tillrättavisa, vederlägga och tysta ner dem som säger emot. Allt i enlighet med den sunda läran. Vi ser att i stort sett varje refererad predikan i Apostlagärningarna mynnar ut i talet om omvändelse från synd. Vi ser att när Paulus håller ett av sina försvarstal när han står inför rätta (Apg 26), så beskriver han sitt uppdrag som att det är att öppna människors ögon, vända dem från mörkret till ljuset, från Satans makt till Gud... att han predikar att man måste ångra sig och vända om och utföra sådana gärningar som svarar mot ångern.

Den enkla frågan är: På vilken grund anser alla dessa frikyrkopastorer att läget i dag gör att vi inte behöver tala om synd, dom och rättfärdighet, om omvändelse? Jag talar nu om det reella innehållet i predikan, inte om dess språk eller om olika metoder.
Tyvärr tror jag, att vi har denna typ av predikanter, därför att alltför många har en för ytlig teologisk förståelse och dåligt självförtroende. Många är mer fixerade vid metoder för att nå ut med budskapet, än vid att införskaffa och vårda en teologisk övertygelse. Man är mån om att sälja, men bekymrar sig inte så mycket om vad man säljer. Man är mån om att vara killen i kvarteret som alla gillar; men man fattar inte att man till slut kommer att bli killen som ingen litar på, för han döljer något.
Många är rädda för att bli "kända för vad de är emot". De vill hellre bli "kända för vad de är för". Men det är en falsk motsats. Evangelium kan inte pressas in i ett så förenklat tänkande. Gud är både för oss och mot synden. Gud förelägger oss alla ett val, livet eller döden. Vi måste välja. Hebreerbrevet talar om, att älska rättfärdigheten och hata orätten. Jesus sade, den som inte är för mig är emot mig. Vi kan inte välja att bara vara för, på ett så simplistiskt sätt.

Pingstpastorer och andra måste börja tänka teologiskt över metoderna, och inte tvärtom. Vi måste låta teologin styra över vad vi ska säga. Det är inte metoderna, marknadsföringsmetoderna, "varumärkestänkandet" som ska avgöra vad man får eller inte får säga. Vi har fått en sanning från Gud, vi är förvaltare av en tro som en gång för alla meddelats de heliga. Vi är skyldiga att förkunna hela läran. Vi får inte låta dåligt självförtroende och självbekräftelsebehov förvränga förkunnelsen.
Till sist: Inte ska man väl behöva vara en journalist från Uppdrag granskning, för att få reda på vad kyrkan lär?

Mikael Karlendal
pingstpastor, Ängelholm. Teol kand, fil kand.

Över 200 000 visningar av ”The blessing”

Musik. Den svenska versionen av välsignelsesången ”The Blessing”, sjungen av en ekumenisk virtuell kör på... onsdag 25/11 15:00

Vi får inte glömma bort att vi är fria i Kristus!

Arbetslivskrönika Inom ICCC, den Internationella kristna handels­kammaren, ser vi det som ett nyckeluppdrag från Gud... onsdag 25/11 00:00

Många tror att problemet fortfarande stavas Israel

Israelkrönika I lördags lade den i nuläget mest kände sångaren i Egypten, Mohamed Ramadan, ut en bild på... onsdag 25/11 00:00

Jag vågar inte möta sorgen efter pappas död, vad ska jag göra?

Familjefrågan Hej Karin! Jag är rädd för att känna. Jag har inte vågat sörja min pappa, som hastigt gick bort för...

När ryktet är bättre än vi förtjänar – brevet till Sardes

De sju församlingarna i Uppenbarelseboken (del 6/8). ”Du har namn om dig att du lever, men du är död” (Upp 3:1). Detta måste vara några av Nya...