I riktlinjer för omvårdnad kan man läsa att: ”handläggning av abort och handläggning av prematur förlossning är två helt olika vårdprocesser som inte ska sammanblandas”. Gällande hanteringen av det framfödda fostret vid sen abort står det bland annat: ”foster som uppvisar reflexmässiga rörelser… ska omhändertas palliativt. Detta innebär att fostret bäddas in tätt (likt ett lindebarn) samt att man håller området kring fostret mörkt och varmt (undvik nedkylning)”.

Låt oss stanna upp och reflektera över vad som sägs och hur saker sägs. Man talar oproblematiskt om abort som en ”vårdprocess”. Vård är ett positivt laddat ord med synonymer som: skötsel, tillsyn och omvårdnad. Abort handlar alltid om att en ofödd människas liv aktivt avslutas. Att kalla det vård innebär att omdefiniera vad vård är tänkt att vara. Hur det framfödda fostret ska omhändertas ”palliativt” är ett annat sätt att säga att det ska lämnas för att dö. Att prematur förlossning och sen abort också bestämt framhålls som olika processer vittnar om en ovilja att se det djupt problematiska med att ofödda barn kan betraktas och behandlas så oerhört olika trots att det handlar om barn i samma utvecklingsstadium.

Att omdefiniera begrepp tyder på en strävan efter att framställa något i bättre dager, i detta fall att måla en mer positiv bild av abort. Men trots alla ansatser förblir en abort vad det är. Kanske är behovet av eufemismer särskilt stort vid sena aborter, då det krävs mer för att avleda fokus från det uppenbara - den lilla människan som aborteras.

I Aktuellt den 3 september intervjuades gynekologen och styrelseledamoten för SFOG, Helena Kopp Kallner. Hon tycker inte att det olika omhändertagandet enligt riktlinjerna är ett etiskt dilemma, utan att det viktigaste är att varje barn föds önskat. Detta är ett mycket märkligt och oroväckande uttalande. Löser vi plötsligt det som hittills varit ett etiskt dilemma genom att helt enkelt sluta kalla det för ett etiskt dilemma?

Det är också värt att notera att de tre yrkesgrupperna inte nämner det självklara, nämligen att justera ner gränsen för när sena aborter får utföras. Metoden att åldersbestämma barn i magen har betydande felkällor – minst en vecka. Detta betyder att aborten, med nuvarande praxis, i en del fall kommer att ske efter vecka 22+0. Då är det inte längre en abort och enligt lagen handlar det om ett barn. Det tar konsensusdokumentet inte någon hänsyn till, vilket innebär att dokumentet riskerar att leda fram till en handläggning som knappast kan vara förenlig med svensk lag och internationella konventioner.