Om än min kropp och min själ tynar bort, så är Gud mitt hjärtas klippa och min del för evigt.
Psaltaren 73:26

Världen idag

Svenska kyrkan motarbetar oliktänkande inom kyrkan

”Svenska kyrkan ingår gärna ekumeniska överenskommelser, /.../ men det finns ingen som helst generositet i förhållande till en kyrktrogen grupp, som vill hålla fast vid den syn på ämbete och äktenskap som också omfattas av katoliker och ortodoxt kristna världen över”, skriver prästen Tord Nordblom med anledning av göteborgsbiskopens agerande för att via kyrkomötesbeslut ”avkraga” vissa präster.

Debatt · Publicerad 10:48, 21 okt 2016

Världen idag har tidigare uppmärksammat att biskopen i Göteborg, Per Eckerdal, nu åter tar strid med Missionsprovinsen kring några pensionerade präster i Svenska kyrkan som tillfälligt tjänstgjort i Missionsprovinsens gudstjänster.

Domkapitlet öppnade ett så kallat tillsynsärende mot fem pensionerade präster i stiftet. Tre av dem, alla +75 år gamla, blev efter fullföljd granskning och dom ”avkragade”. De hade därmed inte längre rätt att utöva sitt ämbete, och de förbjöds att utföra en prästs uppgifter i Svenska kyrkan. Och den allvarliga förseelsen var alltså att de predikat i gudstjänster – precis som de gjort i 50 år eller mer – men nu i ett sammanhang utanför Svenska kyrkans vanliga organisation. Ingen av dem hade avfallit från Kyrkans tro, bekännelse eller lära. Tvärtom, det var detta de ville hålla fast vid, och vid något tillfälle därför fått inbjudan att predika i Missionsprovinsen. De använde självklart Svenska kyrkans gudstjänstordning, eftersom församlingarna i Missionsprovinsen i sin självförståelse uppfattar sig som ett fritt stift i Svenska kyrkans andliga tradition.

Domkapitlets beslut om de tre prästerna överklagades och i beslutet den 7 april 2016 upphävde Överklagandenämnden beslutet i Domkapitlet. Nämnden menade att prästerna inte hade avvikit från Svenska kyrkans ordning och att det är orimligt att förbjuda en präst att leda en gudstjänst så som dessa präster gjort. Beslutet kan inte överklagas. Därmed skulle man kunna sätta punkt.

Men biskopen ger sig inte. Han vill ändra reglerna. I en motion till kyrkomötet har han och några andra, skrivit en motion där de begär att kyrkan ska ”utreda behovet av ytterligare bestämmelser” som tydliggör i vilka fall präster får leda gudstjänst i andra sammanhang än Svenska kyrkans. Och nu har också kyrkomötets utskott beslutat sig för att tillstyrka motionen. Syftet är uppenbart. En obekväm grupp, som vill vara en del av Svenska kyrkan, ska inte få någon hjälp. Inte ens de gamla prästernas ”naturliga avgång” inväntas. Hjälparna ska tystas i förtid, ”androm till varnagel”.

Svenska kyrkan ingår gärna ekumeniska överenskommelser och deltar med stolthet i religionsdialog, men det finns ingen som helst generositet i förhållande till en kyrktrogen grupp, som vill hålla fast vid den syn på ämbete och äktenskap som också omfattas av katoliker och ortodoxt kristna världen över. Evangeliska fosterlandsstiftelsen och Svenska missionsförbundet (nu Equmeniakyrkan) bildades under en brytningstid på 1800-talet. Den splittringen beklagas av de flesta i dag. Ska det vara så svårt att lära av historien?

Stiftsstyrelsen i Göteborgs stift – där jag själv är invald ledamot för Frimodig kyrka – brottas just nu med frågor kring rekrytering av framtidens kyrkoarbetare. Det har nämligen visat sig att allt färre unga män och kvinnor väljer att utbilda sig till präster, diakoner, musiker och pedagoger i Svenska kyrkan. Rekryteringen till dessa profilutbildningar sviktar, och det blir därför en prioriterad fråga för stiftet att försöka öka antalet sökande under kommande år. Föga förvånande visar det sig vara mindre attraktivt för ungdomar med rötter i de fromhetsriktningar som i generationer burit upp mycket av gudstjänstlivet och församlingsarbetet i våra församlingar att välja sin yrkesbana inom Svenska kyrkan. Många har personligen avvisats, andra har skrämts bort av likriktningen i en på alla nivåer alltmer politiserad kyrka. Kyrkan är ingen åsiktsgemenskap, heter det ofta. Trots det har Svenska kyrkan utvecklats åt det hållet. Och oliktänkande motarbetas.

Själv känner jag åtskilliga som jag uppfattade hade en prästkallelse. Flera av dem arbetar nu i andra yrken, inte så få är präster i Missionsprovinsen, några prästvigdes utomlands och en är nybliven biskop i Lettland. Och detta för att Svenska kyrkan inte ville ha dem. Är det så konstigt att det saknas folk? Det finns också kyrkoarbetare av olika slag som nu skaffar sig alternativa utbildningar, eller är på väg att konvertera. De vet inte hur länge de, med bevarad samvetsfrid, kan stå kvar i sin tjänst. Den tilltagande politiseringen gör det allt svårare. Och det tycks inte finnas någon krismedvetenhet bland kyrkans ansvariga.

Basen för nyrekrytering har alltså smalnat och det paradoxala är att detta sker i det trossamfund som i så många andra sammanhang berömmer sig av att ”gilla olika” och menar sig värna om mångfalden. Nu är det upp till bevis. Kyrkomötet beslutar om färdriktningen när det återsamlas i november.

Basen för nyrekrytering har smalnat och det paradoxala är att detta sker i det trossamfund som i så många andra sammanhang berömmer sig av att ”gilla olika” och menar sig värna om mångfalden.

Hela familjer kan lösa samhällsproblemen

Ledare Familjen är en grundsten i både samhället och den kristna församlingen. Stabila och väl fungerande familjer leder till såväl stabila och väl...

Rusning till världens största klippa inför klättringsförbud

Utsikten uppifrån Australiens nationalklenod Uluru (Ayers Rock) kan förbli en hägring för den som inte skyndar sig – i slutet av oktober förbjuds...