Det finns en fundamental princip för alla Guds barn i världen, oavsett nationalitet och social ställning, som har varit känd sedan vår tros tidigaste dagar och som är lätt att följa i alla livets frågor: Vad säger Bibeln om saken?

Gud har gett oss skriften, som är utandad av honom, ”nyttig till undervisning, tillrättavisning, upprättelse och fostran i rättfärdighet, så att gudsmänniskan blir fullt färdig, väl rustad för varje god gärning” (2 Tim 3:16–17). Det är vårt rättesnöre, vår vägledning, moraliska kompass och refereras även till som Guds röst i världen.

Trots detta ser vi ökade nivåer av liberal-teologisk infiltrering av kristna sammanhang som är uppenbart otrogna mot Bibeln, krönta av Svenska kyrkans förfall och groende villoläror. Skanderande debatter om att man inte är rädd för andra religiösa kulturer och därmed vill avlägsna kors ifrån kyrkor, välkomna muslimer och föra sig på ett sätt där islam närmast ska förenas med det kristna arvet i landet, hellre än bekämpas på det andliga planet.

Trots att man bekänner sig till Jesus Kristus finns en slående avsaknad av intresse för alla människor som går förlorade i falska och mörka religioner.

Men utan tvekan är den fråga som skapar klyftor inom svensk kristenhet hbtq-frågan. Det finns en farlig villolära angående Guds kärlek som söker sig vara världsligt inkluderande och accepterande av detta för att tillmötesgå nuvarande värderingar, vilket strider mot Bibelns befallning att inte anpassa sig till denna värld.

Man verkar även vara mån om att projektera ut sig själv som kärleksfull, eftersom man är tolerant. Men hur går det i samklang med Bibelns tydliga lära? De ogudaktiga, där homosexualitet inräknas, ska inte ärva Guds rike, proklamerar Bibeln. I vers efter vers talar Bibeln om homosexualitet som uppror mot Guds design, och de som levde i homosexualitet i Sodom och Gomorra blev ett skoningslöst exempel på att syndens lön är döden.

De som lever i synd hela sitt liv, oavsett vilken synd det gäller, utan att bekänna det, be om förlåtelse och söka omvända sig från det, dömer sig själva till att inte ta del av den kommande världen, utan snarare helvetet. Sann kristendom måste börja våga uttala sig på detta sätt. Det är inget fult med att nämna namnet Gehenna och faran med att vara på väg dit, för det finns inget mer allvarligt.

Sann kärlek är att bry sig så pass mycket om människor att man vill hindra dem när man ser avgrunden de rör sig emot – inte ignorera det eller acceptera deras väg i toleransens namn. Så förde sig aldrig Jesus.

Svensk kristenhet, ja, kristenhet överhuvudtaget, måste enas om att Bibeln är den ultimata auktoriteten för dem som vandrar i frälsningen. Nog med ursäkter, ideologisk korruption av tron, bortslingrande från att inkludera Bibeln i debatt, ignorerande av skriftens budskap och emotionella utspel om frågor purt baserade på åsikter.