I ett litet kvavt rum i den libanesiska huvudstaden Beirut hör mina medarbetare och jag de mest hjärtskärande vittnesmål om övergreppen mot kristna i Mellanöstern. Tolvårige Nazer från norra Irak sitter i stolen framför oss. Vi lägger märke till hans ledsna ögon och hans brännskador, hans förståndiga resonemang och hans flytande engelska.

Bredvid Nazer sitter hans pappa. Bekymrat berättar han att sonen oftast tvingas vara hemma eftersom skolan i deras flyktingboende präglas av kriminalitet. Nazer ler när han förklarar att han lärt sig engelska genom att se på tv, kunskaper som han nu lär ut till sina syskon.

Med vemod i rösten berättar Nazer om tunga upplevelser under sitt korta liv. Han förklarar att hans pappa vid två tillfällen kidnappats av islamister och om en dramatisk flykt till Libanon. Pappan avbryter honom vänligt, ber honom tillfälligt lämna rummet så att han inte ska höra vad som behöver sägas enbart vuxna emellan. Vi blir tysta, avvaktar, hör så pappan vädja om att inte avslöja det som sedan följer.

Det träffar oss rakt i hjärtat.

Så möter vi fler flyktingar, lyssnar till fler vittnesmål om förtvivlan och förföljelse. Det ena värre än den andra; försvunna anhöriga, dödade vänner, våldtäkter, kidnappningar, förslavning. Några timmar senare tryter koncentrationen, det blir svårt att ta in det som sägs, men samtidigt talar samvetet.

Lyssna är det minsta vi kan göra för det pågående folkmordets offer i Irak och Syrien.

Emellanåt sägs det att Mellanösterns kristna i formell mening inte är utsatta för ett folkmord därför att de kan undgå förföljelse genom att betala en straffskatt – det vi hör i offrens berättelser är något helt annat. Utan undantag handlar det om kristna som genom kidnappningar eller skriftliga hot tvingats välja mellan att konvertera till islam eller dö.

På inbjudan av den syrisk-ortodoxe patriarken besöker vi även Syrien. I huvudstaden Damaskus och på andra platser möter vi nya offer; internflyktingar och kristna ledare som under avskyvärda förhållanden varit gisslan hos Islamiska staten.

Så mitt i mörkret, mitt i misären och våldet ser vi en glimtar av ljus. Volontärerna i syrisk-ortodoxa kyrkan i Damaskus gör hjälteinsatser, de kämpar den goda kampen för att ge drabbade medmänniskor hjälp – och de förmedlar hopp. Kyrkans företrädare praktiserar sin gudstro, samtidigt som de hela tiden möts av nya människor som är flyktingar i sitt eget land och som förlorat allt.

Några mil norr om Damaskus får vi möjlighet att ta oss in i Maloula. Det är en historisk stad, känd för att Jesu eget språk, västarameiska, fortfarande talas av befolkningen. Maloula intogs för några år sedan av islamistiska terrorstyrkor och det som möter oss liknar närmast en spökstad. Gatorna är tomma, många hus är förstörda, liksom kyrkor och kloster. För en tid sedan motades islamisterna tillbaka och på plats noterar vi hur en viss återuppbyggnad av staden har inletts.

Nästan hälften av Syriens omkring två miljoner kristna har tvingats fly på grund av förföljelse och våld. Iraks kristna har decimerats från 1,5 miljon för femton år sedan till några hundratusen i dag. Kristenheten och den kristna tron är hotad, en historisk mosaik är på väg att brytas upp. Detta är det dystra faktum vi står inför.

Mellanösterns kristna tycks i dag bära på en känsla av att vara svikna och bortglömda. Mina medarbetare och jag har återvänt från vår resa, med oss tillbaka har vi de förföljdas brännande frågor: ”Varför får vi ingen hjälp från väst, varför har ni övergett oss?”