Kyrkoherde emeritus, docent Folke T Olofsson har här i tidningen fått en serie av fem undervisningsartiklar publicerade på temat ”Tro på villovägar” (21/11, 28/11, 5/12, 12/12, 19/12). Enligt min uppfattning har denna serie varit både mycket intressant och lärorik i behandlandet av ett antal villolärare och villoläror inom den kristenhet som växte fram under de närmaste århundradena efter den urkristna apostlatiden.

Dock förundras jag över bristen på konsekvens hos Olofsson i avseenden på vad som är absolut biblisk kanon/biblisk uppenbarelse, eller om man så säger, vad som utgör "skriften allena”.

Det är självklart att hålla med honom om att endast Bibeln ärkanon (grek = rättesnöre) för en kristen när han påtalar det. Men när han så kommer till att också credo (lat = kyrklig trosbekännelse) ges en liknande ställning – eller betydligt värre, när kräklan (den krökta biskopsstaven) placeras på samma nivå – då kan jag inte följa med Olofsson, utan betraktar särskilt det sistnämnda som ren villfarelse.

Redan i fråga om credo måste den kristne dra åt sig öronen. För även om en kristen trosbekännelse är god sammanställning och konkreta utdrag av bibliska läror, är det inte jämbördigt med Bibeln i sin fullhet. Och kommer man så in på biskopsstaven, kräklan, är det fenomenet inget annat än ett mänskligt maktpåfund.

Att som Olofsson närmast hänvisa biskopsstaven till att betyda ett tecken på och ett bevis för att stavbäraren innehar ”det apostoliska ämbetet”, i enlighet med en apostolisk successionsordning, är förmätet och blir i betydelsen villfarelse – inte bättre än när påvedömet på en motsvarande mening framställs som en succession: ”det apostoliska Petrusämbetet”.

Jag förstår inte hur Olofsson i sin artikel ”Nyttan av villoläror” (19/12) medcredo och främst kräkla kan frångå det han själv skriver på ett ställe: ”Mot […] säger kyrkan att uppenbarelsen är avslutad i och med apostlatidens slut. Det kommer inte fler uppenbarelser genom nya profetior som befinner sig på samma nivå som evangelierna eller de apostoliska breven. Uppenbarelsen har alltså inte två källor: Skriften, som är avslutad, och profetian, som fortfarande flödar och som kan jämställas med den heliga Skrift.”

Alltså, jag kommer inte ifrån frågan om Folke T Olofsson, trots allt, ändå räknar viss gammal kyrklig tradition som likvärdig med Skriftens status?