Vid vart och vartannat bröllop hörs de underbara orden från Korinthierbrevet. De ord som talar om att kärleken är tålmodig och god.
Kärleken är inte stridslysten, den vill ingen något ont.
Hur kommer det sig då att så många kristna återkommande väljer att se alla dessa flisor i människors ögon? När det gäller homosexualitet menar många att sanningen måste komma fram, fast självklart ur ödmjukhet och kärlek. Min följdfråga blir: Hur kan man påstå att en människas sexualitet och relation till en annan människa är syndfull och sedan förvänta sig att detta ska uppfattas som ödmjukt eller kärleksfullt sagt? Den ekvationen går inte ihop.
Det uppmärksammas just nu en skarp kritik mot kristnas så kallade låga profil i denna fråga. Själv känner jag mig träffad av kritiken eftersom också jag har en låg profil i just fråga om homosexualitet och kristnas förhållningssätt till detta. Men det finns en anledning till detta; jag har varit i en situation där jag dömt ut homosexuella ur den kristna gemenskapen, inte genom att visa stora plakat i demonstrationståg utan genom vanliga samtal med homosexuella. Det finns inget jag ångrar mer i hela mitt liv än det korkade uttalande jag gjorde. Trots att mitt uttalande bara var en mild variant av betydligt mer skarpa yttranden från kristna ledare så har jag aldrig känt mig så långt ifrån Gud som vid detta ögonblick.

Varför får frågan om homosexualitet så stort utrymme i kristna debatter? De flesta inlägg jag läser är mycket dömande och skulle skrämma i väg vilken homosexuell man eller kvinna som helst. Det luktar extremism och fundamentalism när man inte lyfter ögonen från texterna och ser människan. I en av de senaste artiklarna som berör ämnet visas en bild på två män som håller handen och jag förstår mycket väl vad som är syftet med bilden, men skulle man fråga ett litet barn så skulle det nog säga att de håller handen för att de tycker om varandra. Jag skäms när vi vuxna utesluter, fördömer och framför allt skrämmer i väg människor ifrån Guds hus.

Självklart inser jag att det inte sker i avseende att fördöma utan i en oro att utlevd homosexualitet skulle vara en synd. Jag respekterar
givetvis människor som är av den åsikten, men det jag är kritisk mot är hur den uttrycks. Om man är av den övertygelsen att utlevd homosexualitet är en synd, är mitt förslag att visa det genom att leva ett heterosexuellt liv. Det är min stora förhoppning att vi ska slippa förmaningar och sårande kommentarer som stöter bort i stället för att rädda.
Det handlar alltså inte om politisk korrekthet. Det handlar om att vara den öppna famn som den förlorade sonen fick erfara när han kom hem till sin far. Vem skulle någonsin vilja återvända till en kall hand som säger stopp, bara för att karaktären måste upprätthålla sin höga profil.