Herren har blivit min borg, min Gud är min tillflykts klippa.
Psaltaren 94:22

Världen idag

Före 1971 var hemmen en kvinnofälla; numera spelar förvärvsarbetet den rollen för Sveriges kvinnor menar artikelförfattaren Foto: BERTIL ERICSON / SCANPIX

Hur beteendemanipulativ får staten bli?

Debatt · Publicerad 00:00, 10 okt 2011

Med början redan under 1930-talet fördes, i Sverige, med makarna Alva och Gunnar Myrdal som förgrundsgestalter, en debatt om hur barn ska tas om hand; hemma (av föräldrarna) eller av särskilt utbildad personal i, av staten eller kommunerna inrättade, "storbarnkammare". Inte mycket mer än så hände på området förrän år 1971 då den s.k. "sambeskattningen" övergavs till förmån för individuell inkomstbeskattning.
Att det var nödvändigt att göra något åt skattesystemet framstod som klart för de flesta vid den tiden; i slutet av 60-talet betalade folk knappt 40 procent av sina inkomster i skatt, men samtidigt var skatteskalorna kraftigt progressiva så att marginalskatten lätt blev den dubbla, alltså 80 procent, innebärande att man fick behålla en tjuga av den sist intjänade hundralappen.

Detta var förödande för förvärvssysselsättningen av de kvinnor som hade varit hemma med sina småbarn några år; deras inkomster lades då ovanpå deras mäns, med påföljd att det bara blev kaffepengar kvar, efter skatt av denna extrainkomst, med ytterligare påföljd att majoriteten av kvinnor – och deras män – insåg att det inte var mödan – eller resekostnaderna – värt att påbörja (eller återgå till) förvärvsarbete efter småbarnsåren.
Lösningen blev alltså individuell beskattning, som, i ett slag, halverade kvinnornas skatt och dubblerade lockelsen för dem att förvärvsarbeta. Men samtidigt övergavs principen om hänsyn till försörjningsbörda i inkomstbeskattningen och infördes dess motsats; från och med det året betalar en" eninkomstfamilj" alltid mer i skatt än en" tvåinkomstdito" gör, vid samma sammanlagda inkomst.
I samma veva införde staten (det vill säga våra regeringar och regeringslydiga riksdagar) bidrag till kommunerna för täckning av de kostnader de skulle ådra sig när de började erbjuda medborgarna barnomsorgstjänster, samt ändrade lagen så att det blev okej att erbjuda barnomsorg till skattesubventionerade priser. (Att använda skattemedel för att prissubventionera näringstjänster var då, som nu, i princip, olagligt.)
Effekten på kvinnors beteende av dessa två samverkande regelförändringar blev kraftig. De började strömma ut på arbetsmarknaden i stora skaror, i den takt som den samtidigt pågående utbyggnaden av den kommunala barnomsorgen tillät.

Ovan antydda utveckling, att, till varje pris, få ut kvinnorna på arbetsmarknaden och småbarnen in på dagis, har fortsatt ända in i våra dagar. En av de senaste åtgärderna, som vidtogs, i antytt syfte, var införandet av maxtaxa i barnomsorgen i början av 2000-talet, innebärande att föräldrarna, numera, i avgift, bara betalar en dryg tusenlapp i månaden av de 14 000 kr i månaden det kostar att ta hand om ett barn på heltid på dagis (förlåt: förskolan).
Man kan alltså säga, med jargong lånad från dagens jämställdhetsivrare, att före 1971 var hemmen en kvinnofälla; numera spelar förvärvsarbetet den rollen för Sveriges kvinnor.

Vi måste få en lösning på detta vansinne, och lösningen måste börja med att svenska folket bibringas insikt om hur grundlurade de är av sina förtroendevalda och deras kompisar i media, så att även dessa valda – och deras kompisar – inser att spelet är förlorat.


Bo C Pettersson
ordförande i föreningen Barnens rätt till föräldrarnas tid

Dags för årets Allhelgonakonferens i Sankta Clara kyrka

Stockholm. Magnus Persson, Annahita Parsan och Bryan Stevenson finns bland talarna under Allhelgonakonferensen... fredag 30/10 12:16