Trots att social- och familjelagstiftning inte tillhör EU:s befogenheter används gång efter annan i Europaparlamentet den fria rörligheten som motiv för försök till EU-samordning även inom familjerätten.

Ett exempel är förra mandatperioden då, sorgligt nog, samtliga svenska ledamöter i Europaparlamentet röstade igenom den nederländska miljöpartistiska ledamoten Ulrik Lunaceks rapport. Den innehöll en långtgående EU-agenda inom familjeområdet, trots att frågan konstitutionellt tillhör den nationella lagstiftningen och inte ska hanteras på europeisk beslutsnivå.

Lunacek-rapporten, som tillmötesgår stora politiska krav från homorörelsen, utmynnade i en begäran till EU-kommissionen om en så kallad färdplan i dessa frågor. I praktiken är detta ett uttryck för att försöka underminera medlemsstaternas självbestämmande på familjeområdet.

Runt en tredjedel, eller 176 europaparlamentariker, röstade emot. Inte minst var motståndet massivt från de franska kristdemokraterna i EPP-gruppen. Det är bara att hålla med om det orimliga i att till exempel nuvarande svensk familjerätt ska tvingas på Polen, Kroatien, Ungern eller Rumänien, länder som står fast vid en klassisk kristen definition av vad som är ett äktenskap.

Det tjänar inte heller EU:s verkliga kärnuppgifter att i unionens namn försöka underminera andra länders självbestämmanderätt, nu alltså även inom familjelagstiftningens område, dessutom när det inte följer EU:s fördrag, det vill säga vilka befogenheter unionen har.

Ett bättre sätt att få mervärde av samarbete i vår världsdel och låta besluten ligga kvar på rätt nivå är att ge medel till europeiska projekt. Det vill säga att nyttja EU till att lära sig av goda exempel från respektive land, ett förfarande som kallas “best practice” (bäst praktik).

Ett helt nytt sådant forskningsprojekt, ”Innovate Dignity” (“Uppfinn värdighet”), berör studier kring de äldres livssituation i Europa, finansierat av EU:s forsknings- och innovationsprogram Horizon 2020. Syftet är att utveckla vården, välbefinnandet och välmåendet bland äldre i Europa.

I Europa pågår en ideologisk och kulturell kamp kring människovärdet. I Nederländerna räcker livsleda som anledning för att kunna begära så kallad dödshjälp. Runt en av 22 som avlider i samma land gör det efter läkarassisterade självmord. Det är i den riktningen många sekulära, liberala, gröna, socialdemokratiska, socialistiska och kommunistiska politiska krafter arbetat, och arbetar, i dagens Europa.

Ideologiska modeord som ”modernitet och individens självbestämmande” har motiverat lagstiftningar för så kallad dödshjälp i, utöver Nederländerna, även Belgien, Luxemburg, Schweiz och ett antal amerikanska delstater med Oregon som den första.

Kristen människosyn om livets okränkbara värde och gåva, människans behov av gemenskap, stöd, livsmening, andlig näring, etiska ramar och omsorg, slängs så på soptippen.

Tyskland, med sina två kristdemokratiska regeringspartier CDU och bayerska CSU, tillsammans med den kristdemokratiska EPP-gruppen i Europaparlamentet, parlamentets största, står dock kvar vid en livets kultur.

Här, i denna politiska familj, lever minnet starkt vidare om vad national-socialismen gjorde med människovärdet och hur de missbrukade vården under det förra århundrandet.

Låt oss aldrig glömma – och förledas.