Claphaminstitutet utnämner i en debattartikel Charles Darwin till rasbiologins fader (Världen idag 25/9).
Men Darwin tänkte bara som en människa av sin tid. Institutets sammanfattning av "Darwins största insats" visar var det går fel.
"Den första och största idéhistoriska insatsen är att Darwin har strukit ut gränslinjen mellan människa och djur. [...] Den enda skillnaden är att människan befinner sig på en högre utvecklingsnivå."

Redan Aristoteles inordnade dock naturen från högre till lägre. Idén vidareutvecklades under medeltiden. Den passade bra ihop med kristendomen, med Gud ovan människorna, som i sin tur var ovan djuren.
Att ge Darwin ansvaret för tanken på högre och lägre i naturen är därför att vara idéhistoriskt oinformerad. Trots att Darwin som viktorian beskrev den europeiska civilisationen som överlägsen, framhöll han mest likheter mellan människor. Dessutom är det hans förtjänst att vi inte längre tänker så här.

Evolutionsbiologin visar att allt liv har utvecklats under lika lång tid och anpassat sig till sina specifika levnadsbetingelser. Det går därför inte att rangordna naturen, vilket ställer rasismen på skakig grund.
Rasismen har både äldre och yngre rötter än Darwin som är viktigare för en verklig förståelse av fenomenet. Claphaminstitutet vill så gärna misskreditera evolutionsteorin att de fabricerar en egen version av rasismens historia.
Här gör man nog kristendomen en otjänst, för "hur kan sanning komma ur lögn?" (Syr 34:4)

Patrik Lindenfors
evolutionsbiolog, medlem av Humanisterna och författare till boken "Gud finns nog inte"