På fredag högtidlighålls minnet av Förintelsens offer runt om i världen. Det är i år 72 år sedan helvetes portar öppnades i förintelselägret och Auschwitz-Birkenau befriades, 27 januari 1945. Denna dag har av FN deklarerats som internationell minnesdag för att hedra minnet av Förintelsens offer och för att förhindra framtida folkmord. FN-resolutionen avvisar varje förnekande av Förintelsen och fördömer intolerans och våld mot personer eller grupper på grund av etniskt ursprung eller trosbekännelse.
Siffran 6 miljoner mördade – bara för att de är judar – är ogreppbar. Om vi skulle räkna upp namnen på alla dem som mördades och ge varje namn fem sekunder var skulle det ta 347 dagar – om vi läste dygnet runt. Bara att läsa upp namnen på de judiska barnen som mördades skulle ta tre månader.
Tyvärr slutade inte antisemitismen att existera för att Hitlers nazityskland förlorade kriget. Tvärtom tilltar den, både i vårt land och runt om i världen.
När vi i dag talar om antisemitism och dödligt våld mot judar finns det en risk för att vi ”endast” tänker på den antisemitism som drabbar judar i Europa. Men vi bör även tänka på de judar som är bosatta i Israel. När vi nämner offer för terrorism bör vi inte endast nämna Paris, Bryssel, Nice, Berlin och Istanbul, utan även offren för terrorattacker i Jerusalem och Tel Aviv, där personer mördas än i dag endast av en orsak – att de är judar.
I dag är Israel, den kollektiva juden, ett tacksamt mål för hat och antisemitism, utan att detta fördöms av media och ansvariga politiker.
Den oproportionerliga kritik och det hat som med jämna mellanrum riktas mot staten Israel inom FN och på andra arenor inom det internationella samfundet är också en form av antisemitism.
Vi får aldrig glömma att hundratusentals, och kanske flera miljoner, judar kunde ha räddats undan Hitlers gaskamrar om det internationella samfundet skulle ha fullföljt sina obligationer under det så kallade Palestinamandatet och skapat en judisk stat innan andra världskriget bröt ut.
En avgörande skillnad mellan då och nu stavas: Israel.
Därför är det livsviktigt att i dag värna tryggheten och säkerheten för den judiska staten Israel, den stat som har den största koncentrationen av världens judar. Vi bör även notera att det än i dag finns regeringar som öppet talar om att skapa en judefri (palestinsk) stat. Det finns dessutom regimer (i Teheran) som fortsätter att hota med att förinta den judiska staten.
Låt oss därför återigen erkänna: Vi har inte lärt oss särskilt mycket av historien.
Vad kan vi då lära av historien? Jo, att Förintelsen inte börjar när judar tvingas ombord på boskapsvagnar till koncentrationslägren. Den börjar långt tidigare.
Mönstret är alltid detsamma. Det börjar med misstänkliggörandet av det judiska folket, vilket sedan följs av sanktioner mot judiska företag, mot judiska akademiker, mot judisk kultur etcetera.
Låter detta bekant? Det är nämligen just detta som håller på att ske i vår tid genom den så kallade BDS-rörelsen (BDS står för bojkott, desinvesteringar och sanktioner), som genom bojkotter och sanktioner av judiska företag, universitet och idrottslag vill skada den judiska staten.
Om vi inte reagerar i tid på dessa tydliga mönster av antisemitism så har vi de facto inte lärt oss någonting av historien.
Den förre överrabbinen lord Jonathan Sacks beskrev antisemitismen som ett virus som muterar men behåller sitt väsen. Genom att viruset muterar finns risken för att man inte upptäcker det i tid innan det slår till mot hela samhället.
Låt oss göra vad vi kan för att stå upp emot antisemitismen som nu tilltar också i de finare rummen. Antisemitismen synliggörs inte enbart genom våld och hotelser, utan också genom mer sofistikerade argument än när nationalsocialisterna valde att bojkotta judiska varor under slagorden: ”Kauft nicht bei Juden” (Köp inte hos judar).
Låt oss inte låna oss till att ge antisemitism, av något slag, legitimitet.