Om än min kropp och min själ tynar bort, så är Gud mitt hjärtas klippa och min del för evigt.
Psaltaren 73:26

Världen idag

Att hälsa är att bygga broar, inte att resa murar

”Vår tradition och vår religion lär oss att se den andre, att sträcka ut handen i kärlek till den vi möter … hur jag hälsar blir då också en gest som jag vill basera på Kristi utgivande kärlek”, skriver prästen Maria Carlsson i Arvika i ett sökande efter en kristen innebörd i hälsningskulturerna.

Debatt · Publicerad 11:22, 27 apr 2016

Förra veckan började en livlig diskussion i medierna om traditionen att ta i hand när man hälsar. Miljöpartisten Yasri Kahn vägrade att hälsa på en kvinnlig reporter med vårt traditionella handslag, med hänvisning till sin egen tradition. Men han menar också att hans religion föreskriver att män inte ska vidröra andra kvinnor än den man är gift med. Nu hände detta efter bostadsminister Mehmet Kaplans avgång, vilket satt fokus på en del andra muslimska politikers förehavanden. Relationer var redan en infekterad fråga, så även om hälsningskulturer inte är ett nytt fenomen i en globaliserad värld, uppstod debattstorm. Här var det ändå en man i maktposition, eller på väg mot, som genom sitt handlande väckte mycket känslor. Många har försvarat Kahns ”gest” med att vi har religionsfrihet och måste inse kulturskillnader.

Hos mig väcks ändå en annan fråga. Finns det ett sätt att se på hälsningsbeteendet med min kristna människosyn som utgångspunkt?

Jag ska genast erkänna att jag inte alltid hälsar i hand. När jag som präst möter gudstjänstbesökare, vare sig det är i vanliga gudstjänster eller vid begravningar, så försöker jag vara lyhörd för hur den jag möter vill hälsa. Många vill fortfarande hälsa i hand. Vissa vill bara nicka och säga hej. Åter andra vill hälsa med en kram. En del är obekväma med all slags beröring, andra inte. Jag tror inte att problemet ligger i hur man hälsar, utan vad som är det bakomliggande syftet med hälsningen.

För en kristen finns det en befallning som vi har att utgå ifrån i alla relationer. Det är vad Jesus, med eftertryck, ville få oss förstå måste vara det viktigaste: Vi ska älska. Älska Gud och älska vår nästa.

Påpassligt nog hjälper oss den här veckans bibeltexter en bit på traven. Där står:”Detta befaller jag er: att ni skall älska varandra.” I Joh 15:17 och i episteltexten påminns vi igen om att ”älska varandra så som han har befallt oss.” 1 Joh 3:23 förklarar ytterligare.

Den kärlek som Gud bett oss att älska med är den utgivande kärleken, det vill säga den som är fokuserad på mottagaren. Att hålla sig till Gud, är alltså att vara fokuserad på vad som är bäst för den andre, den som älskas.

Det är här det blir tydligt vad som skaver, när Kahn, i vår kontext, inte tar i hand eller när andra inte gör det. Hans fokus var han själv. Den kvinnliga reporterns, medmänniskans, önskan spelade ingen roll. Hans egen känsla var viktigast. Här tydliggörs kollisionen mellan privat tro och politik. Kahn representerar dessutom ett sekulärt parti som kal­lar sig feministiskt, med ett uttalat mål att det inte ska vara skillnad mellan män och kvinnor.

Uppenbart var, att han såg hela frågan endast utifrån mannens perspektiv. Det blir då förvånande när samma person kandiderar till en styrelsepost i ett sådant parti.

Där krockar budskapen. Det gör att vi inte köper hans beteende men mycket väl kan acceptera att alla inte vill ta i hand. Det är det bakomliggande syftet som ska analyseras. Det som görs av kärlek och respekt kan se ut i princip hur som helst, men det skaver i oss när det görs skillnad på människor. Särskilt om det görs av egoism. Det är det som också blir det andliga problemet.

Vår tradition och vår religion lär oss att se den andre, att ”sträcka ut handen” i kärlek till den vi möter. Men vi behöver bli påminda om detta ständigt. Jesus sa det för 2 000 år sedan. Kärleken är det viktigaste. Det gäller fortfarande. En del i kärleken är att vara noga med att inte döma Kahn personligen, för även han är en del av den mänsklighet vi är befallda att älska. Jag vill fokusera på handlingen. Nu har han backat från de politiska uppdragen, men jag hoppas att budskapet till framtida politiker inte är att man inte får vara den man är.

För som politiker är det ju förtroendet som är avgörande. Om vi, folket, upplever att våra förtroendevalda är fokuserade på allas vårt bästa och ser oss, så känner vi oss trygga med våra makthavare. Men om de inte ens kan möta en enskild reporter på ett respektfullt sätt, endast för att hon är kvinna, så säger det något om hur de förtroendevalda ser på de frågor som kommer att påverka oss alla, kvinnor som män.

Att i detta läge bara låta det vara den enskilde politikerns privata handling, kan leda till omgivningens rädsla och osäkerhet. I 1 Joh 4 säger Johannes att rädsla finns inte i kärleken. Är det något som är påtagligt i vårt samhälle i dag, är det just att rädslan tar över. Om vi inte reagerar, blir vi osäkra även på hur vi ska hälsa framöver. Hur ska vi i så fall göra det? Hur ska vi visa att vi möter den andre med respekt om våra sätt ifrågasätts?

Sverige är ett land som uttalat står för jämställdhet, och länge har de kristna värderingarna varit grunden för detta. Hur jag hälsar blir för mig då också en gest som jag vill basera på Kristi utgivande kärlek. Alltså den som är fokuserad på vår nästas bästa. Att hälsa är att bygga broar, inte resa murar.

När jag som präst möter gudstjänst-besökare, vare sig det är i vanliga gudstjänster eller vid begravningar, så försöker jag vara lyhörd för hur den jag möter vill hälsa.

Rätt ska vara rätt om mänskliga rättigheter

Ledare Det talas mycket om mänskliga rättigheter i dag. Det är bra. FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna har precis firat 70 år, och de 30 punkter...

Nytt projekt: Trampar på spannmål för ökad skörd

Forskare i Lund undersöker om spannmålsskörden kan bli större om grödorna trampas ner. På ett försöksfält utanför Lomma trampas sädesstråna...