Om än min kropp och min själ tynar bort, så är Gud mitt hjärtas klippa och min del för evigt.
Psaltaren 73:26

Världen idag

Är tystnaden trohet mot evangeliet?

Debatt · Publicerad 00:00, 21 aug 2013

I somras, på Nyhemsveckan, anordnas en dag som ska ta upp frågan om Pingströrelsens syn på sexualetik. Till ett panelsamtal inbjuds bland annat en representant för gayrörelsen. Niklas Piensoho, pastor för Sveriges största pingstförsamling, håller ett föredrag som förmodas företräda pingströrelsens syn på dessa frågor. Men han säger ingenting som kan tolkas på ett tydligt sätt om var han eller vi står i dessa frågor. I Dagen den 15/8 i ett svar på en artikel kritisk mot detta, upprepar Niklas Piensoho bara vad han sade tidigare på Nyhem. Vi får inget förtydligande. Men problemet är att det han sade kan tolkas på lite olika sätt. Vi är många som undrar: Vad är det han egentligen menar? Som jag ser det, finns det två tolkningar, som logisk konsekvens av det han säger:

Den milda tolkningen är att Niklas Piensoho står fast vid den traditionella kristna läran när det gäller sexualetik och inte har avsett att förespråka någon förändring. Men han vill inte att vi kristna ska tala om detta i allmänhet. I stället ska vi ge människor Guds välsignelse och förbön. Vi ska inte tala om för människor att de lever i synd och behöver omvända sig.

Den mer negativa tolkningen är, att Niklas Piensoho har ändrat sig och inte längre vill stå för den kristna kyrkans lära i denna fråga, utan att han i stället vill förändra attityderna inom pingströrelsen så att de anpassas till samhället. Att hans agenda är, att han först vill öppna för att man kan vara medlem i en pingstförsamling, även om man lever i en homosexuell relation. Och därefter att vi inför en välsignelseakt eller vigselakt av homosexuella par även hos oss. Strateg som han är, tar han det lugnt och i små steg, och säger först bara att vi ska välsigna.

Jag lutar än så länge åt den milda tolkningen som är den minst dåliga. För båda dessa tolkningar är faktiskt ur traditionellt kristet (och ur pingströrelsens) perspektiv är negativa. För båda innebär att hela evangeliet inte längre på ett tydligt sätt ska predikas. Båda innebär att människor som lever i syndiga relationer inte får höra det som är nödvändigt för deras frälsning – att de behöver omvända sig från ett sådant liv. Detta i och med att även den milda tolkningen innebär att omvändelsemotivet försvinner, om inte helt så åtminstone markant.
Eftersom pingströrelsen är ett mer lösligt samfund, utan klara och tydliga bekännelseskrifter, så får man förstå och förmoda att läran är det som predikas idag. Om då pastorer slutar att predika vissa saker, så får man förmoda att den delen av läran utgått och bytts ut mot något annat. Den fluktuerar. Om Niklas Piensoho säger att kristna inte längre ska tala om för människor vad som är kyrkans lära (eller har varit hittills), så innebär det alltså i praktiken en förändring av läran.

Något som gör att man kan undra var han står, är att Piensoho skrev på twitter den 16/8 kl 18:36: "Det är bara för märkligt att en del alltid fastnar i underlivsteologi."
Detta kan ju tolkas som nedlåtenhet mot att man talar om sexualetiken. Det som Bibeln säger hör till Guds vilja – att vi lever heligt, att vi avstår från otukt - alla de olika bibeltexter som tar upp dessa ämnen ska alltså klassificeras som "underlivsteologi"! Trots att Gud vår Skapare uppenbarligen har mycket att säga om detta!

Det traditionella kristna sättet att förhålla sig, under 2000 år av kristen historia världen över, är att i kärlek förkunna hela läran. Beroende på vilken kultur eller tid man befinner sig i, så kommer olika punkter av läran att möta motstånd och oförståelse. Det skiftar. Men den kristna kyrkan har då alltid stått fast vid hela läran, men ansträngt sig till det yttersta för att i kärlek förklara och försvara läran på just de punkter som väcker anstöt just i den aktuella predikokontexten.
Det är ingen hemlighet att sex är bland de vanligaste samtalsämnena i massmedia idag. Det är lika tydligt att det i olika medier ständigt avkrävs av allt och alla att man ska ta ställning för gay-rörelsens och HBTQ-rörelsens agenda och krav. Därför är det också en ständig press på oss kristna, både som individer och som kyrkor, att vi ska ändra oss och ta ställning för dessa krav. Det är en andlig strid.

Niklas Piensoho verkar föreslå (om min milda tolkning är rätt) att vi kristna på just den punkt där den andliga striden står som värst, där ska vi lägga ned vapnen och tystna, lämna slagfältet! Min fråga är: Vad hjälper det att vara modig på de punkter där det inte råder strid, men fega ur där striden står? Hur kan vi vara tysta och ändå trogna evangeliet? Hur kan vi låta bli att säga att vi inte ställer upp på HBTQ-rörelsens agenda?


Mikael Karlendal

Pastor i Pingstkyrkan i Ängelholm, fil kand, teol kand

KD:s fall från tydlighet till förvirring

Ledare Väljarnas val av parti avgörs främst av två faktorer: Antingen uppskattar man partiets ideologi och politiska förslag, eller också har man förtroende...

En riskfylld årstid för människans bästa vän

En halväten kryddig korv, giftiga alger och varma bilar. Sommaren är härlig, men kan också bli farlig för våra fyrfota vänner. Det här ska du som...