Jag ska berätta en märklig historia i denna krönika. En berättelse som är helt självupplevd, och jag ska försöka beskriva den så ärligt och uppriktigt jag bara kan. Detta är alltså ett vittnesbörd.
I början av 2020 ändrade jag min tjänst i Världen idag och började resa för tidningen. Syftet var att, tillsammans med musikern Samuel Ardenfors, resa runt i landet och förmedla evangelium i ord och sång samt slå ett slag för tidningen Världen idag. Vi hann precis komma i gång innan kyrkorna stängdes.
Måndagen den 23 mars ledde jag och min fru Anna-Karin ett direktsänt förbönsprogram på Himlen TV7, där vi bad extra mycket för coronasmittade människor. Dagarna efter började jag bli väldigt trött och håglös. Frugan isolerade mig i ett av barnens rum med motiveringen att man ju aldrig kan veta vad jag fått, eftersom jag mött så många människor i mitt resande.
På fredagen däckades jag totalt med 40 graders feber och värk i hela kroppen. Har du haft 40 graders feber någon gång? Det är fruktansvärt jobbigt. Du fryser så hela sängen skakar när febern stiger och du drömmer märkliga drömmar. Jag upplevde det som att jag drömde samma frekvens om och om igen i timmar. En tortyrliknande upplevelse.
Detta höll på i fem dygn. Så fort de febernedsättande tabletterna slutade verka – och man får ju inte äta hur mycket som helst – rusade febern upp igen. Och värken fortsatte oavbrutet.
Efter fem dygn ringer frugan sjukvårdsupplysningen; hon börjar bli riktigt orolig. Rådet var att kontakta läkare. Jag ringer en god vän, doktor och broder i Herren, och får rådet att ligga stilla så länge min andning fungerar bra, men vara beredd på att akut ringa ambulans vid andnöd.
Samma kväll kontaktar vår lokala bönegruppsledare min fru och hela bönegruppen. ”Vi måste be för att Sven blir frisk. I kväll klockan 22 kommer vi överens om detta”, var budskapet. Jag log när jag hörde detta och tackade för omtanken. Min tro på ett konkret mirakel var mindre än ett senapskorn.
När bönegänget sedan ber för mig upplever jag, i min ”isoleringscell” i det tillfälliga sjukrummet, en svag vind komma in i rummet och lyfta något av mig. Jag somnar direkt och sover gott hela natten.
På morgonen vaknar jag helt frisk. Ingen feber. Ingen värk. Allt är borta!
Jag ringer min läkare för att fråga vad som hänt. ”Du får nog tacka Gud”, får jag till svar. Han berättar för mig hur han och hans fru känt sig manade att kvällen innan be för mig, och omedvetna om den lokala bönegruppen hade de bett exakt samtidigt som de andra! ”Visst finns det inom läkarvetenskapen det som kallas spontant helande”, förklarade doktorn. ”Men, det brukar ju inte ske vid en förutbestämd tid.”
Det har nu gått en vecka och jag är fortfarande helt frisk. Trött, men helt symptomfri. Jag tror jag varit med om ett mirakel. I efterhand ska jag nu testa om jag haft en släng av covid-19 eller endast en kraftig influensa. Oavsett är miraklet lika starkt för mig.
Tack alla förebedjare! Och tack Gud! Bön gör skillnad.