Följ med mig till Johannesevangeliet kapitel 4 och Jesu möte med en kvinna vid en brunn.
”Han måste då ta vägen genom Samarien … ” (v 4). Ibland är det viktigt med detaljerna i en bibelberättelse. Det självklara var att en jude alltid tog en omväg i stället för att gå genom Samarien, men Jesus gör inte det, utan det står att han ”måste då ta vägen”. Vad är det som får Jesus att göra det?
Jag tror att Jesus ständigt var ledd av den helige Ande i allt han gjorde, och jag tror faktiskt att det var just Anden som ledde Jesus att ta den vägen.
När det gäller Jesus och alla de människor som kom i kontakt med honom var det aldrig några tillfälligheter, utan det var regisserat av den helige Ande. Därför tror jag att det var för att just denna kvinna skulle komma till brunnen som Jesus kom dit.
”Där fanns Jakobs brunn. Jesus, som var trött efter vandringen, satte sig där vid brunnen. Det var omkring sjätte timmen. Då kom en samarisk kvinna för att hämta vatten” (v 6–7).
Kvinnan visste inte vad som väntade den dagen, men det gjorde Jesus, och han sitter därför och väntar på henne. En detalj är att det är vid ”sjätte timmen” som hon kommer, då det nog var som varmast. Men det hindrar inte Jesus, utan han sitter där och väntar på kvinnan.
Jag minns en kvinna som jag skulle träffa för flera år sedan. När hon var tonåring hängde hon i en missionskyrka, men nu hade det gått nästan 40 år och ”Stina” hade levt utan en tanke på Jesus. Men plötsligt blev en av hennes vänner frälst, döpt och medlem i en kyrka, och det kom som en chock. ”Stina” bara måste träffa den där pastorn och diskutera detta med tro.
Men det blir inte alls som hon tänkt sig, utan när hon börjar samtala med mig leder Anden mig in på något helt annat, där jag ställer frågor om hennes liv. Den helige Ande rör vid henne under samtalet, och efter kanske en timmes samtal tar hon emot förbön och blir frälst och några månader senare döpt.
Tillbaka till berättelsen.
”Jesus sade till henne. Ge mig lite att dricka” (v 7). Den här dagen skulle förändra allt i kvinnans liv. Vad är det som händer? Jesus gör något som hon inte alls väntar sig att han som man, och dessutom jude, skulle göra: Han tilltalar henne, och ber henne även om vatten.
Kvinnan är helt ställd över vad Jesus gör och utbrister: ”Hur kan du som är jude be mig, en samarisk kvinna, om något att dricka?” (v 9). När vi läser berättelsen är det tydligt att Jesus har ett ärende till kvinnan. Det är ingen slump att hon är där vid ”sjätte timmen” för då var hon så gott som säker på att ingen annan kvinna skulle vara där; hon skulle då vara i fred från blickar och annat otrevligt bemötande.
Det här är utan att överdriva en människa i utanförskap som är tilltufsad av synden, och givetvis dömd av andra för sitt leverne. Men inte nog med det, för hos den som är bunden och plågad har vi också den ”inre rösten” av förkastelse och ovärdighet som plågar en syndare.
Men det är inte det som Jesus först adresserar, utan det är vad han har att ge henne. Och detta är evangelium.
Vi får aldrig reducera frälsning bara till det som Gud befriar oss ifrån, utan viktigt är vad frälsningen syftar till, och det är vad vi har att ge till alla människor som Jesus anförtror oss.