För någon vecka sedan fick goda vänner till oss besök av en familj som under drygt fyra år varit en del av en bönegemenskap på Herrnhut. Herrnhut är en plats i Tyskland, söder om Dresden, som framför allt är känd för det bönemöte som varade dag och natt i hundratjugo år (!) under 1700- och 1800-talet. Under en bönehelg bjöd vi in mannen i familjen att dela med sig av sina erfarenheter och Herrnhuts historia.

När jag efter samlingen summerade för mig själv, var det två saker som stack ut. Den första var svaret på den fråga som redan hängde i luften: Vad var drivkraften som gav en sådan extrem uthållighet i bön? Var det längtan efter väckelse? Passion och stark vilja? Eller djup insikt om behovet av väckelse, krismedvetenhet? Svaret var lika befriande som uppfordrande: hjärtat i Herrnhut var kärleken. Så fundamentalt. Och direkt började den helige Ande påminna mig om bibelord som bekräftade och ytterligare förstärkte tyngden i denna grund.