”Hanna, har du sett min …?” Frågan kommer då och då från min man, Marcus, och kan följas av alla möjliga saker som han inte hittar. Vanligtvis svarar jag bara med ett par ställen som jag uppmuntrar honom till att leta på (många fruar och mammor ler förmodligen igenkännande), och så hittar han det han letat efter.
Men samma fråga kan också få min hjärna att börja gå på högvarv för att försäkra mig om att det där han letar efter inte är slängt … av mig! Min intention är förstås inte att slänga något viktigt, men ibland – då jag gillar att städa och röja – så råkar vissa saker följa med av bara farten.
Hebreerbrevet uppmanar oss att inte kasta bort vår frimodighet. Att vara frimodig betyder bland annat att vara orädd, ärlig och obesvärad. Jag tror att vi alla, personligen‚ mår bäst av att vara detta, men också att Guds verk behöver frimodiga män och kvinnor. Precis som vid min städning tror jag ingen av oss medvetet vill kasta bort sin frimodighet då den ”ger stor lön” (Hebr 10:35).
Vad kan vi då göra för inte kasta bort, utan bevara och använda, vår frimodighet?
Efter att ha tillbringat en natt i fängelse, på grund av deras förkunnelse, ställs Petrus och Johannes inför och frågas ut av Stora rådet. Man kan tänka att efter allt de fått utstå så skulle de tona ner sitt budskap, om så bara lite grann. Men de gör raka motsatsen. Frimodigt proklamerar de att det inte finns frälsning i något annat namn än Jesus.
Detta förvånade lyssnarna. ”Men så kände de igen dem och kom ihåg att de hade varit med Jesus” (Apg 4:13). Frimodighet kommer, och växer, när vi väljer att tillbringa tid tillsammans med Jesus.
Frimodighet kommer också utifrån vetskapen om att Gud är med oss. Mose hade inte bara huvudkunskap om Guds trofasthet, han hade också livserfarenhet. Därför kunde han proklamera till Israels folk: ”Var starka och frimodiga, var inte rädda eller förskräckta för dem, för Herren din Gud går själv med dig. Han ska inte lämna dig eller överge dig” (5 Mos 31:6).
Detta löfte är lika sant för oss i dag, 2023!
Något av det allra sista Jesus sade var att han skulle vara med oss ”alla dagar till tidens slut” (Matt 28:20b). Vetskapen om att vi inte är ensamma utan, tvärtom, uppbackade av himlen gör att vi kan vara frimodiga.
Slutligen kommer frimodighet från ett liv i renhet. Guds vilja är att vi ska vara frimodiga inför både honom och människor, men då behöver vi bevara våra hjärtan rena.
Vi vet alla att David valde att synda med Batseba. Men han valde också att omvända sig och be Gud om förlåtelse. I Psalm 51 hör vi hans hjärtas rop efter att få komma tillbaka till den rena och intima relation han från unga år hade byggt med Gud: ”Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta och ge mig på nytt en frimodig ande” (Ps 51:12).
Jag är övertygad om att denna vers är skriven i kronologisk ordning. Först behöver vi (ropa efter) ett rent hjärta, sedan kan vi också få en frimodig ande.
Så, vad vi än gör, låt oss inte kasta bort vår frimodighet, den kommer att ge oss stor lön både i den här världen och i den kommande!