Jag befann mig på en lekplats med min dotter, det var ett av alla ändlösa vabbtillfällen under pandemin. Vi var ensamma förutom en kvinna som var där med ett barn som jag förstod var ett barnbarn, att döma av åldersskillnaden. Jag var trött och hade helt ärligt inte flaggan i topp rent känslomässigt.

Men när jag kollade på kvinnan fick jag en ingivelse, det Bibeln kallar för ett kunskapens ord. Jag fick till mig att hon hade problem i ryggen i en viss kota och att detta orsakade smärta som strålade ner i benet.

Jag tog mod till mig, presenterade mig och sade att jag var med i Kungsportskyrkan och undrade om hon kände till den. Det gjorde hon inte, trots att hon bott bara några hundra meter från kyrkan i flera år (jag konstaterade att vi har ett jobb att göra som församling ...).

Jag fortsatte sedan att dela det jag upplevde att jag hade fått till mig från den helige Ande. Jag berättade att jag var kristen och tror på en Gud som talar och beskrev sedan hennes ryggproblem. Hennes ögon blev stora när hon berättade att hon hade mycket ont i just den delen av ryggen, på samma kota, och de andra symptom som jag beskrev.

Efter att jag frågat om jag fick be för henne bad jag en kort bön, kanske tio sekunder. Sedan ville jag att hon skulle testa för att se om ryggen blivit bättre. Det hade den – och nu var hon än mer förvånad!

Därefter såg hon på mig och frågade: ”Du har träffat min son, va?”

När hon började beskriva honom insåg jag vem det var. Jag hade varit ute och sprungit en månad tidigare och vid utegymmet kommit i samtal med en kille som jag fick möjlighet att uppmuntra och dela evangeliet med.

För att göra en lång historia kort fick jag ett år efter ovanstående händelse be med samma kvinna till frälsning i vår kyrkas kafé!

När Jesus stannade till vid Sykars brunn där han mötte den samariska kvinnan berättar Johannes att det skedde för att ”Jesus var trött av vandringen” (Joh 4:6). Ni kan historien. Jesus får ett kunskapens ord som träffar kvinnans hjärta och ett väckelseskeende bryter ut bland samarierna. Men mötet börjar med att Jesus stannar upp för att han var trött.

Kanske du också har varit – eller rent av är – där. Du har blivit trött av din livsvandring. Livet har slagit dig och du lever med en inre känsla av vanmakt som skapat trötthet. Trött av att leva med svåra omständigheter som inte förändras. Trött av att be och tro men inte se det genombrott du längtar efter. Eller kanske du har blivit trött av alltför mycket arbete och för lite vila.

Oavsett vad din trötthet bottnar i – om den är känslomässig eller fysisk – är den inget hinder för att Fadern kan använda dig. Jesus var trött och stannade till vid brunnen. Där hade Fadern bestämt ett möte, som ledde till en väckelse för ett helt samhälle.

På ett liknande sätt tror jag att Fadern i vår tid har bestämt möten – förutberedda gärningar, för att låna Paulus ord – som kan få oanade konsekvenser. Och vem vet, kanske nästa väckelse i vårt land kommer just av att någon – trött av vandringen – stannar upp och där får ett möte med en medmänniska.

Och kanske att denna någon rent av är du.