Västerländsk psykologisk forskning har ibland beskyllts för att ha en abortpositiv agenda. Forskare som påvisat samband mellan abort och mental ohälsa har i vissa fall haft svårigheter att få sina artiklar publicerade.
Och i de fall de har publicerats i vetenskapliga journaler har de ignorerats av övrig media, enligt bland andra den amerikanske forskaren David Reardon (s 9). Han har i sin kritik ställt frågan hur det skulle se ut om resultaten hade varit de motsatta, det vill säga påvisat att abort inte påverkar kvinnors mentala hälsa.
Svaret kom med all önskvärd tydlighet den 19 november. The Lancet Psychiatry publicerade en artikel där man redovisar en studie bland kvinnor som överlevt ett första självmordsförsök. I den har man jämfört kvinnor som gjort en första abort med kvinnor som inte gjort abort. Resultatet visade att andelen kvinnor som gjort självmordsförsök endast är aningen högre bland dem som har gjort abort jämfört dem som inte gjort det.
Enligt studien var abort ändå inte orsaken, eftersom de flesta som gjort självmordsförsök efter en abort även lidit av psykisk ohälsa innan.
Inom ett dygn hade flera svenska tidningar publicerat nyheten, och dessutom med den vilseledande rubriken ” Abort ej kopplat till självmord”. Läser man ursprungsartikeln framkommer det dock redan i rubriken att i undersökningen ingick enbart självmordsförsök där kvinnorna överlevt. Kvinnor som verkligen begått självmord saknas från studien.
Dessutom preciseras inte gruppen av kvinnor som inte gjort abort. Var de gravida och valde att föda sitt barn, eller gjordes ingen abort för att de inte var gravida? Kvinnor som gjort abort innan de fyllt 18 år var exkluderade från studien. Men vi får inte veta om kvinnor som eventuellt gjort abort efter 18-årsdagen, men innan studieperiodens början, finns med eller inte.
Andra liknande studier har varit mer noggranna.
En finländsk studie har visat att självmordsbenägenheten ökar bland vissa kvinnor som gjort abort. Studien omfattade nästan 600 000 dödsfall bland kvinnor i fertil ålder åren 1987–1994. Där delades grupperna in i kvinnor som gjort abort, haft missfall, fött barn, samt genomsnittet för kvinnor.
Självmordstalen var allra högst bland kvinnor som gjort abort. Bland kvinnor som fött barn var självmordstalen allra lägst. Studien ledde till nya riktlinjer inom den finländska vården, och när en liknande studie gjordes för åren 1987–2012 hade självmordstalen för kvinnor som gjort abort sjunkit. Dock var de fortfarande högre än i de övriga tre grupperna.
Liknande studier har genomförts i bland annat USA och Danmark, vilka gett samma resultat, det vill säga risken för självmord är högst bland kvinnor som gjort abort, och lägst bland kvinnor som fött barn.
En liknande undersökning gjordes 2017 i USA, där olika register kopplades samman. Där fann man att risken att dö inom ett år efter en avbruten graviditet var dubbelt så stor jämfört med kvinnor som fött barn. Dödsfall som självmord, mord och olyckor var signifikant högre bland kvinnor som gjort abort än bland dem som haft missfall.
Självmordstalen bland dem som haft missfall var högre än bland kvinnor generellt. Lägst självmordsrisk fanns bland dem som fött barn. Denna skillnad kvarstod även vid en uppföljningsstudie sex år senare, och även när man tagit hänsyn till tidigare psykisk ohälsa och socioekonomiska faktorer.
Efter ett år fanns även en förhöjd risk att dö av ”naturliga orsaker”. Man förklarade detta med att både abort och missfall sänker den förväntade livslängden, medan barnafödande förlänger den.
Frågan är vem som vinner på att riskerna med abort negligeras, för det är inte kvinnor som gagnas. Att i stället bejaka riskerna och identifiera riskgrupper kan leda till initiativ som räddar kvinnors liv.
Intressant att notera är att de första feministerna, som exempelvis Susan Anthony och Elizabeth Stanton, var abortmotståndare och menade att abort är den ultimata exploateringen av kvinnor.
