... han som tröstar oss i all vår nöd, så att vi kan trösta dem som är i nöd med den tröst vi själva fått av Gud.
1 Kor 1:4

Världen idag

Journalisten Andreas Ekström och programledaren Johanna Koljonen tyckte att Carola Häggkvists position i svenskt kulturliv aldrig hade analyserats på allvar. Därför skrev de boken ”Främling – en bok om Carola”. Men de valde att inte träffa bokens huvudperson. Foto: Arash Asadi

”Tron är nyckeln till att förstå Carola”

Journalisten Andreas Ekström och programledaren Johanna Koljonen släppte i våras boken ”Främling – en bok om Carola”, som syftar till att analysera Carola Häggkvist som fenomen i det svenska samhället. Världen idag har träffat författarna.

Tro och Liv · Publicerad 09:10, 17 okt 2012

Nästa år är det tre decennier sedan den då 16-åriga Carola Häggkvist – klädd i sin för evigt ihågkomna gula dress – vann Melodifestivalen med bidraget ”Främling” och därmed klev rakt in i den svenska folksjälen.

För drygt två år sedan kläckte sydsvenskanjournalisten Andreas Ek­ström idén att skriva en bok om Carola. Men det skulle inte vara en biografi i vanlig mening. Snarare en – som han själv uttrycker det – ”nördig studie om kulturfenomenet Carola”. Han började på en lista över personer som han skulle kunna tänka sig ha som medförfattare. Men det vara bara ett namn som kvalade in: Johanna Koljonen. Hon såg det som nästintill en kulturjournalistisk plikt att skriva boken.

Varför tackade du ja till Andreas fråga?
Johanna: – När det dyker upp stora mediala personligheter som är lika unga som Carola var när hon slog igenom, till exempel Justin Bieber eller Britney Spears, analyseras de väldigt långrandigt på DN:s kultursidor. Men den mediekulturen fanns inte när Carola slog igenom 1983. Sedan trodde alla att det här har väl redan avhandlats. Men ingen hade någonsin på allvar tittat på hennes position i Sverige.

Så vad är hennes position?
Johanna: – Hon är en av de stora populärkulturella ledsagarna för mer än en generation svenskar, och alldeles särskilt för den generation som var barn i början av 1980-talet. Det är någonting som många har en kluven relation till. Men det går inte att komma ifrån att hon har påverkat och synts i väldigt många människors liv.
Andreas: – Hon är en av det offentliga Sveriges absolut mest intressanta gestalter. Hon är emblematisk för svensk kristenhet och hon är i grunden djupt missförstådd.

Ni har aktivt valt att inte träffa bokens huvudperson för att inte drabbas av ”hennes utstrålning”. Skulle ni inte kunnat träffa henne och ändå behålla ert perspektiv?
Johanna: – Om hon hade träffat oss som är journalister hade det så klart varit en del av hennes offentliga performance. Samtidigt skulle vi ha försökt luska ut vem den privata Carola Häggkvist är, hon är ju där i samma fysiska kropp som den offentliga personen. Det hade blivit svårt för oss att upprätthålla distinktionen mellan den offentliga och den privata Carola. Boken hade blivit 800 sidor lång om vi hade försökt skriva om den privata människan. Så det var ett sätt att skydda både henne och oss från det.
Andreas: – Sedan är det inte säkert att Carola Häggkvist är den person som bäst kan uttolka sin egen roll i offentligheten. Och det gäller ju oss alla.

Hade ni skrivit om Carola hade bett er att inte gör det?
Johanna:– Absolut inte.
Andreas: – Nej, vi hade aldrig pallat. Det första vi gjorde var att skriva ett brev till henne där vi presenterade oss och sa att vi ville skriva boken. Vi förklarade att vi tycker att hon är en strålande artist och att vi inte avser att bidra till den massiva mängd taskig text om henne som finns i svenska pressarkiv. Ganska många av dem som vi har intervjuat har sagt: ”Jättegärna, jag svarar gärna på frågor, men låt mig bara slå en signal till Carola så att hon inte har något emot det”. Hon har samarbetat med oss i den meningen att hon inte har stoppat människor från att tala med oss.

Ni skriver att hennes tro inte går att skilja från artisteriet. Varför inte?
Johanna: – För den som själv är kristen är det väldigt svårt att tänka på Carola på något annat sätt än som kristen artist. Men många av de här signalerna om att all hennes musik kommer från den platsen i henne är ju obegripliga för dem som inte lever i den miljön. I det sekulära Sverige har hon väldigt länge uppfattats som en pop- och schlagerartist, som ibland av obegripliga skäl har gjort religiösa skivor och därmed saboterat sin karriär.

Varför har man uppfattat det så?
Johanna: – För man ser och förstår inte att den musik hon gör är andlig. Det är ju uppenbart att hennes gospelskivor är religiösa, men man lyssnar inte på hennes popskivor med det örat. Sjunger hon om kärlek kan det ju handla om en jordisk kärlek och det är så många har tolkat det. Även om den nivån förstås finns i hennes musik, finns ju den andra nivån också. Vi fattade inte heller det här i början. Vi försökte lyssna på Carola som på vilken popartist som helst och då blev det ju lite spretigt och obegripligt. Efter ett års arbete med boken fattade vi att vi hade tänkt helt fel. Hon har ju varit fullständigt konsekvent hela tiden. Då började man förstå att ”okej, det är därför hon gör den skivan, det är därför hon gör det valet”.

Är svensken helt enkelt för sekulariserad för att förstå sambandet mellan Carolas tro och hennes artistkarriär?
Johanna: – Den sekulariserade människan – och framför allt den sekulariserade pressen – ser inte att man kan prata om Gud och musik samtidigt, att det är vad hon har gjort hela tiden. Därför har man slutat lyssna och väntat på att hon ska komma till saken, när hon redan har besvarat alla frågor. Och sedan försöker man ställa frågor om musiken, utan att prata om religionen. Då blir det väldigt svårt för henne att svara. Det måste vara väldigt märkligt för Carola själv. Från dag ett har hon ju sagt: ”Jag gör det här till Guds ära” och pratat om Jesus. Om man inte är van att tänka på ett konstnärskap i dessa termer, säger man: ”Ja, ja, men får jag ställa några frågor om musiken i stället?”.

Och ni själva, hur förhåller ni er till den här kombinationen av religion och musik?
Andreas: – Varken jag eller Johanna delar Carolas tro. I mitt fall kan man säga att alla ledningar är dragna, men att det inte är någon ström i dem. Som nybliven tonåring var jag ett allvarsamt och lillgammalt barn som ville diskutera existentiella frågor. Då hamnar man nästan ofelbart i sällskap med troende unga, eftersom de har en träning i att diskutera i sådana termer. Jag var mycket i pingstkyrkan i Kungsbacka under några år, när jag gick i sjuan, åttan. Där upplevde jag ett samtal där man inte behövde gömma sig bakom ironi eller gapflabb. Jag har alltså någon sorts förförståelse för vad en tro kan betyda för en människa, men jag har helt enkelt ingen gudstro. Samtidigt finns det faktiskt en andlig dimension i att Carola kan nå mig med sin röst på ett oerhört speciellt sätt. Det finns några låtar som bryter rakt in i mig, som jag inte har ett försvar mot när hon sjunger och som gör att jag känner en känsla av tröst, riktning eller glädje. Jag klarar inte av att höra låten ”Genom allt” utan att bli tårögd. Hon sjunger den fullständigt rakt ut från hjärtat. Den sista tonen när hon sjunger ”du är där” är så klar och stark. Jag blir nästan tårögd bara jag pratar om det.
Johanna: – Jag var någorlunda församlingsaktiv i min lutheranska församling som tonåring. Jag jobbade lite med konfirmationsläger och den typen av saker. Då gick jag ju i alla fall regelbundet i kyrkan och umgicks med präster och människor som jobbar med det här. Jag har väldigt lyckliga minnen från den perioden och tycker väldigt mycket om alla människor som jag kom i kontakt med. På det sättet är jag oerhört positivt inställd till kyrkan, även om jag själv inte är troende. Det tror jag har hjälpt att åtminstone inte vara reflexmässigt kritisk i boken.

Ett helt kapitel i boken heter ”Livets ord”. Ni intervjuar också en del profiler inom kristenheten. Hur har det varit?
Johanna: – Det har varit väldigt intressant för mig att läsa om frikyrkornas historia, eftersom jag är intellektuellt intresserad av samhällsförändringar. Det är därför Carola också är intressant, hon står i korsdraget mellan så många olika förändringar i samhället. Jag tycker personligen att sekulariseringen av det offentliga samhället – som har gått väldigt, väldigt fort – är en positiv utveckling, men det är väldigt tråkigt att religionen som en följd av det har blivit osynlig. Jag har tänkt på de här frågorna, eftersom det har gått upp för mig hur osynlig kyrkan och frikyrkan är i Sverige.

Vad har ni fått för reaktioner från kristenheten?
Johanna: – Från frikyrkligt håll har man uppfattat boken som väldigt positiv. Det vi har gjort är att försöka lyssna, utan att reflexmässigt säga att det är något grundläggande fel med frikyrkan. Det är en position som i perioder har varit väldigt vanlig i den svenska offentligheten. Vår process var väldigt mycket att vi pratade med folk och lyssnade och läste vad Carola själv hade sagt. Vi förstod inte hur det hängde ihop, men vi fortsatte lyssna tills vi förstod att det är tron som är nyckeln. Det var inget märkligt eller mystiskt med det.

Hur har Carola själv reagerat på boken?
Johanna: – Hon skickade ett sms när den kom ut och tackade. Sedan har vi inte hört något. Men det är ju inte hennes jobb att recensera vår bok. Jag har tänkt mycket på att även om min bästa vän skulle skriva en bok om mig skulle det nog vara enormt obehagligt.
Andreas: – Båda vi har drömt mardrömmar och känt skuld i perioder eftersom man tar sig en enorm frihet genom att göra detta. Jag är väldigt nervös inför att en dag träffa henne. Jag tänker ganska ofta på hur det kommer bli. Jag skulle nog gå fram och säga: ”Hej, jag är en av medförfattarna till boken om dig. Tack och förlåt”.

Israel alltid boven för Margot Wallström

Ledare Israel. I onsdags hamnade Mellanösterns enda demokrati i världens blickfång. Donald Trump lyckades vid premiärminister Benjamin Netanyahus besök återigen...