... han som tröstar oss i all vår nöd, så att vi kan trösta dem som är i nöd med den tröst vi själva fått av Gud.
1 Kor 1:4

Världen idag

"Även som kristen är det en utmaning att navigera i det nya landskapet. Inte nog med att det utmanar oss i våra politiska övertygelser – det krockar också med den nytestamentliga församlingstanken", skriver Olof Edsinger. (Målningen "Flykten till Egypten" av Bartolomé Esteban Murillo.)

Kyrkan uppmanas till barmhärtig realism

Vilket ansvar har vi i Sverige för den uppkomna situationen med den oerhörda strömmen av flyktingar? Vilka ideal ska styra vår migrationspolitik? I vilken utsträckning kan invandringen beskrivas som en tillgång, och när övergår den i stället till att vara ett problem? frågar sig Olof Edsinger.

Tro och Liv · Publicerad 00:01, 30 dec 2016

Aldrig tidigare har vi haft så många flyktingar i vår värld – över 60 miljoner. Mer än hälften av dessa är internflyktingar, men ungefär en tredjedel är män, kvinnor och barn som har tvingats lämna sina egna ursprungsländer. Det senare gäller inte minst flyktingar från Syrien, Afghanistan och Somalia, av vilka många har sökt sig hit till Europa.

Få samhällsfrågor kan därmed beskrivas som så brännande som hur vi ska kunna hantera dessa oerhörda strömmar av människor. Eller med en annan formulering: hur vi ska kunna skapa bästa tänkbara förutsättningar för så många människor som möjligt i den värld vi lever.

Detta har också varit en het debatt i vårt eget land. Inom politiken har svängningen varit enorm: från Fredrik Reinfeldts tal på temat "öppna era hjärtan" och Stefan Löfvens ord om att ”mitt Europa bygger inte murar", till den berömda inbromsningen i invandringspolitiken hösten 2015.

Mitt i detta drama har det pågått en ideologiernas kamp. Vilket ansvar har vi i Sverige för den uppkomna situationen? Vilka ideal ska styra vår migrationspolitik? I vilken utsträckning kan invandringen beskrivas som en tillgång, och när övergår den i stället till att vara ett problem?

En viktig skiljelinje i detta har varit den mellan två solidaritetsideal. Det ena idealet utgår från nationalstaten, där man som medborgare arbetar och betalar skatt, för att på så sätt – i alla fall som huvudregel – förtjäna sina sociala rättigheter.

Det andra idealet utgår från mänskliga rättigheter, och säger att solidariteten inte kan begränsas av nationsgränser. Enligt detta sätt att tänka har vi i grunden samma förpliktelser gentemot en syrier på flykt som en svenskfödd pensionär. Annars låter vi påskina att det är skillnad mellan folk och folk – att olika människor har olika värde.

Även som kristen är det en utmaning att navigera i det nya landskapet. Inte nog med att det utmanar oss i våra politiska övertygelser – det krockar också med den nytestamentliga församlingstanken, som har som ett av sina fundament att ”det inte längre [är] fråga om grek eller jude, omskuren eller oomskuren, barbar eller skyt, slav eller fri, utan Kristus är allt och i alla” (Kol 3:11). Annorlunda uttryckt: Som kristna kan vi inte dela upp varandra utifrån etniska, kulturella eller nationella gränser. Vi är en enda stor, internationell familj.

Dessutom talar Bibeln om givande på ett sätt som utmanar våra ekonomiska prioriteringar i grunden. "Detta säger jag inte för att andra ska få det bättre och ni få det svårt, utan för att alla ska ha det lika”, skriver Paulus. "Just nu kommer ert överflöd att avhjälpa deras brist, för att en annan gång deras överflöd ska avhjälpa er brist. Så blir det lika för alla, som det står skrivet: Den som samlade mycket fick ingenting över, och den som samlade lite led ingen brist” (2 Kor 8:13–15).

En av de mest tongivande debattörerna i svensk kristenhet när det gäller dessa frågor är Micael Grenholm. I boken Jesus var också flykting sätter han i praktiken likhetstecken mellan tveksamhet till fri invandring och främlingsfientlighet. För alla som har en ”någorlunda biblisk moral" och en "någorlunda korrekt verklighetsuppfattning" är det enligt Grenholm "fullständigt omöjligt att vända sig emot migration från fattiga, krisdrabbade länder till rika, trygga länder” (sid 10).

Längre fram hävdar han att vi som kristna aldrig kan ställa oss bakom deportationen av en annan människa (sid 95), och han föreslår ett skifte där vi i Sverige går från att leva på 48 000 till 16 000 dollar per capita (sid 180).

Innan jag kommenterar detta vill jag vara tydlig med min egen grundhållning. För det första vill jag låta mig utmanas av Bibelns tal både om en enkel livsstil och om ett överflödande givande. För det andra tror jag att en naturlig konsekvens av evangeliet är att vi blir generösa med våra materiella tillgångar. För det tredje tror jag att vi så långt som det är möjligt ska försöka hjälpa människor i nöd.

Men trots detta uppfattar jag Micael Grenholms hållning, inte bara som ogenomförbar, utan faktiskt också som orättfärdig. Att han samtidigt beskriver alla som inte ställer upp på det han skriver som ”dåliga kristna” gör inte saken bättre (sid 232).

Låt mig börja i en mer principiell ända: Är det rimligt att vi i samhället i stort ska tillämpa samma principer som i den kristna församlingen?

Det här är en fråga som i snart 2 000 år har sysselsatt kyrkan, och det är inte någon hemlighet att svaren har varierat. Ett kortfattat svar från min sida är att jag som kristen alltid behöver låta mig inspireras av min kristna tro, men att jag ändå är tvungen att göra någon form av uppdelning mellan Guds rike och samhället i stort, mellan församlingslivet och det civila livets plikter. Som kristen polis är jag till exempel kallad att visa dem jag möter barmhärtighet, men trots detta kommer jag ibland att behöva bryta mot bergspredikan och använda min batong.

I praktiken innebär också detta att när vi som kristna ska uttala oss i politiska frågor, behöver vi i någon mening utgå från de spelregler som gäller för politiken i stort. Vi behöver presentera en plan för hur våra förslag ska kunna realiseras, för annars kommer de att avfärdas som blåögd idealism. Som exempel är det inte hederligt att förorda fri invandring utan att samtidigt ange en plan för hur en sådan ska kunna finansieras.

Men inte bara ekonomin spelar roll här. Ett av de viktigaste målen för en god politik måste vara att hålla samman nationen i stort. Om de som innehar den politiska makten distanserar sig för mycket från ”vanligt folk" är det nämligen ofrånkomligt med en backlash. Det var detta som nyligen skedde i det amerikanska presidentvalet, och i vårt eget land är det en betydande orsak till Sverigedemokraternas höga opinionssiffror.

Men på ett mer djupgående plan handlar det om det så kallade samhällskontraktet: Om alltför många "medborgare" upplever att de i de "mänskliga rättigheternas" namn får en orimligt liten del av den gemensamma kakan, kommer de till slut att göra revolt. Tilliten försvinner – och samhället bryts isär.

Därmed kan man också ställa sig en lite mer filosofisk fråga: Är det verkligen säkert att den mest "kristna" attityden är den mest idealistiska? Kan det inte vara precis tvärtom: att en kristen människosyn tar i beaktande att alla människor är syndare, och att vi därför måste ta egenintresset i beaktande även för vår politiska vision?

Personligen tror jag att det är orimligt att förvänta sig av majoriteten av Sveriges befolkning att de ska dra ner på sin ekonomiska standard med 67 procent per capita. Gör det mig verkligen mindre kristen?

Till detta måste vi lägga ett antal generella ekonomiska principer. Några exempel:

• ”Generositet” i form av tvångsbeskattning av våra rikaste har en tendens att motverka sig själv; dels för att den kan uppfattas som orättfärdig, dels för att de som förväntas betala tenderar att lämna landet.

• Den så kallade ”Lafferkurvan" pekar på att skattehöjningar inte alltid innebär en höjning av statens intäkter. En skatt som till exempel straffar studielån, arbetsflit och ekonomiskt risktagande leder helt enkelt till en mindre företagsam befolkning.

• Ekonomi handlar om mycket mer än vad vi får i lön. Sverige kännetecknas i dag av hög privat belåning, höga bostadspriser, stor andel ensamhushåll och höga bensinkostnader. Att totalt göra om en sådan ekonomi är ingenting som sker i en handvändning.

Det går att fortsätta i det oändliga med ekonomiska exempel av det här slaget. Men vissa kanske redan invänder: "Vad då, varför behöver vi diskutera sådant här? Som kristna ska vi ju ändå vara en motkultur!"

Min egen respons på det är: Visst både kan och bör vi fungera som motkultur. Och inom den kristna gemenskapen behöver vi utmana varandra till en så generös hållning som bara tänkas kan. Men så snart som vi börjar uttala oss i politiska frågor – till exempel hur många människor vi ska ta in i Sverige och hur deras uppehälle ska finansieras – behöver vi ändå presentera politiska lösningar. Annars är risken att vi bara möts av förakt.

Nu vet jag förstås att vi som Guds folk ibland behöver räkna just med förakt. Det finns ett lidande för Kristus som kan vara tillämpbart också i frågor som dessa. Men det finns faktiskt också något farligt med själva idealismen – och det är att den kan skapa besvikelse. När människor märker att vi inte har någon täckning för våra slagord, när de inser att det faktiskt är nödvändigt att "”ställa grupp mot grupp" av det enkla skälet att resurserna är ändliga, då kan idealismen i värsta fall övergå i cynism. Våra hjärtan kan börja hårdna, så att vi i stället för att glädjas över våra öppna gränser börjar glädjas över våra stängda gränser.

Ungefär som det verkar ha skett i Sverige i dag.

För fortsatt läsning på detta tema, se artikeln "Öppna gränser och fri invandring, ett försök till analys" på Världen idags opinionsblogg 20 juni 2016.

Är det rimligt att vi i samhället i stort ska tillämpa samma principer som i den kristna församlingen?
Personligen tror jag att det är orimligt att förvänta sig av majoriteten av Sveriges befolkning att de ska dra ner på sin ekonomiska standard med 67 procent per capita. Gör det mig verkligen mindre kristen?

Judisk kyrkogård förstörd – vicepresident Pence städar upp

Symbolhandling. Antisemitism fördömdes 170 gravstenar vältes och förstördes nyligen på den judiska kyrkogården i Saint Louis i den amerikanska delstaten Missouri. I onsdags var USA:s...