Deformation och reformation: det teologiska året 2013

Det teologiska året 2013. Del 1/2. De sista tolv månaderna har nog varit mer omvälvande än på länge i svenskt kyrkoliv och det är viktigt att förstå den tid vi lever i för att se och kunna gå vägen framåt.
Året började lite före årsskiftet i frikyrklig miljö med bibelsynsdebatten som pekade på viktiga skillnader i synen på Bibeln även i evangelikala och pingstkarismatiska miljöer. Bibelsyner som förr hörde hemma i liberal lutherdom börjar sippra in i frikyrkliga miljöer. Utifrån detta diskuterades pastorsutbildningarnas roll för formandet av nästa generation – vad betyder bibeltro för formandet av framtidens ledare?

Centrala moralfrågor är uppe till diskussion i hela kristenheten. Efter Nyhemsveckan ställdes berättigade frågor om Filadelfiapastorns syn på hbt. Många anser att de tydliga svaren har uteblivit. Samtidigt är det inte alls självklart ens i frikyrkan att sex hör till äktenskapet mellan man och kvinna.
Själva försoningen är uppe till förhandling. Teologer i Equmeniakyrkans topp och pastorsutbildning utmanades nyligen av frågor om deras syn på försoningen: Sofia Camnerin vill problematisera de traditionella tolkningarna av korset och försoningen och göra radikala nytolkningar utifrån ett feministiskt-befrielseteologiskt perspektiv. Till hennes försvar trädde THS-professorn Thomas Kazen upp och menade att Jesu offer inte behöver ses som ett syndoffer.

Inför ärkebiskopsvalet visade Antje Jackelén på en tydlig otydlighet: det finns fler vägar än Jesus till Gud.  Låt mig säga att jag tar avstånd från allt näthat som riktats emot henne, samtidigt som vi måste få diskutera de teologiska frågor hon väcker. Mot originaltexten, som i bestämd form säger: ”Jag är vägen… ingen kommer till Fadern utom genom mig” (Joh 14:6) menade hon i intervjun att Jesus inte säger sig vara enda vägen. Angående jungfrufödelsen framhåller hon att Lukas och Matteus, men inte Markus, Johannes och Paulus, framställer en biologisk syn, och säger själv att ”tar man jungfrufödelsen som en biologisk fråga så har man missat hela poängen”. Exakt hur det har gått till vet vi inte, säger hon. Trots många chanser att tydligt säga att Jesus är född utan mans medverkan, har hon inte gjort det utan tycks medvetet hålla öppet för en ickeinkarnatorisk tro. Före  detta ärkebiskopen KG Hammar krönte året med att säga att Kristus är en tankekonstruktion och gör även han en omtolkning av inkarnationen.  Den är inte längre den inte den historiska punkt då Gud blev människa utan ”inkarnationen fortsätter” – Hammar förandligar inkarnationen och lyfter den ovan historien.

I ett större internationellt kyrkligt perspektiv är dessa uttalanden av ärkebiskopar hårresande. Till och med ”stenarna”, ledande ateister, ropar efter raka svar men får inga raka sådana.
I Svenska kyrkan har samtidigt politiseringen gått längre än någonsin i världens mest politikerstyrda kyrka, där nu LO:s förra ordförande är vice ordförande, utan andra meriter än de politiska. I kyrkomötet finns nu stor majoritet för att rösta igenom vad som helst, bland annat hbt-certifiering av alla församlingar. Eller kanske en förändring av läran. Samtidigt bryter den väckelselutherska Mekane Yesuskyrkan samarbetet med kyrkan på grund av synen på samkönade äktenskap.

De liberala krafterna har alltså till synes lyckats med sin reformation av kyrkan. En reformation som ifrån klassisk kristen synvinkel är en deformation. Efter sjuttio-åttio år av konsekvent politisering, ledd av bland andra Alva Myrdal, tycks det som om man intagit kullen och satt ner sin flagga i marken. Med Strindbergs ord: Här rivs för att få luft och ljus! Vinnarna menar nog att Upplysningen har vunnit, mörkermännen förlorat och att kyrkan äntligen har förvandlats till en plats utan störande dogmatiska pelare som hindrar omformandet av kristendomstolkningen. Och man tänker sig nog att alla med tiden ska få del av denna upplysning, samtidigt som man med maktmedel stryper friheten för sådana som inte spelar med.

Har detta då med frikyrkan att göra och inte bara med Svenska kyrkan? Ja, teologiskt handlar det om två motsatta paradigm och historiskt sett har den avgörande frågan varit synen på Bibel och bekännelse. Den historisk-kritiska bibelforskningen har varit den avgörande förändringskraften i riktning mot liberal teologi. I många akademiska miljöer odlas teologi som vill bryta upp från klassisk kristendom, och från dessa går ledande teologer både till kyrka och frikyrka. De stora frågorna i svensk kristenhet i dag är därför inte dopfrågan eller synen på församlingen, även om de är viktiga. Det val kyrka och frikyrka står inför är mellan två paradigm, ett i linje med Bibeln och kyrkans bekännelse. Vem är Jesus? Är han Gud som blev människa utan mans medverkan, som blev ett soningsoffer på korset, som fysiskt uppstod från de döda och som nu lever. Och som är närvarande i sin kropp, kyrkan. Eller är han något annat, som modern teologi har skapat? Är den nya jesusbilden reformation eller deformation?