Tro och liv

Astrid, säg varför grät du?

Astrid Lindgren sade en gång att utan sorgen i sitt liv hade hon nog bara blivit författare, men ingen världsberömd sådan.
I dag är det hundra år sedan Astrid Lindgren föddes på gården Näs utanför Vimmerby. Astrid Lindgren har kommit med glädje och hopp till många barn och vuxna, men hennes författarskap vilar på ett fundament av sorg och smärta, skriver journalisten Arne Bengtsson som vuxit upp och bor i samma smålandstrakter som Astrid Lindgren. Han ger också ett porträtt av den person som betytt mest av alla för henne: Fadern Samuel August. Astrid Lindgren utstrålade barnets lekfulla glädje. Men det gjorde hon mot en fond av melankoli, ja mer än så, mot en klangbotten av svårmod, en djup medvetenhet om död och sorg och ändlighet.Sorgen föddes i henne när hon som ung mor tvingades lämna bort sin förstfödde till fosterföräldrar i Danmark under några år. Det sår som revs upp då läktes aldrig riktigt. Även sent i livet kunde hon ligga vaken om nätterna och tänka på barn som for illa. Och den sköra skorpan revs brutalt av gång på gång och blottade ett blödande hjärtesår.
1968 förlorade Astrids lillasyster Ingegerd sin son Åke i en olycka. Att stå så nära någon som drabbas av bedövande sorg är fruktansvärt svårt.
Den sörjande modern, Astrids syster, skrev i en dikt:

Jungfru Maria
Säg varför grät du?
Sörjer du barnet
på mödrars vis?
Jungfru Maria,
säkert förlät du
son som blev borta
på söners vis?

1969 avled Astrids far. 1973 publicerade hon sin underbara saga om döden, Bröderna Lejonhjärta. Året efter dog Astrids storebror Gunnar. Det var honom hon så kärleksfullt beskrev: "Han var som ett vatten kring stenar, min bror. Som vatten kring stenar, aldrig stilla."

Astrid miste också en rad av sina bästa vänner för tidigt. "... en efter en går gamle vänner bort". Systern Ingegerd dog och tog sin hjärtesorg med sig i graven. Men innan dess miste Astrid sin egen son för andra gången. Lasse dog 1986. Redan tidigare hade hon med ord uttryckt smärtan. I sagan om Ronja Rövardotter hade hon sagt det som finns att säga: "... han fattas mig! Han fattas mig så det skär i bröstet!"
Verkligheten hann ifatt orden. Margareta Strömstedt skriver:
"På Näs, månaden efter Lasses död, sörjer Astrid djupt och smärtsamt. Bara med yttersta ansträngning kan hon ta till sig det hon redan vet: att döden finns och måste accepteras."
Sju år senare dog Magnus, son till Astrids brorsdotter Barbro och hennes man Bertil, en familj som stod Astrid nära. Åter fick Astrid känna av den obeskrivliga sorgen i att mista ett barn.
Hon tvingades lära sig umgås med döden, tillvarons stora skilsmässa. Redan i Saltkråkan lät hon Tjorven sjunga: "Världen är en sorgens ö, bäst man lever ska man dö".
Pippi Långstrump, som knappast tar något i livet på allvar, är en fantasifigur mer än ett sagobarn. Även hon längtar efter en frånvarande fadersgestalt, men Pippi saknar den djupdimension som finns i Mio min Mio och i Bröderna Lejonhjärta. Eller den levnadsvisdom som Emil förmedlar.
- Jag tycker om Pippi också, men Emil är min favorit. Han var smålänning och växte upp ungefär samtidigt som min far. Jag har haft samma uppväxt i hagarna bland smultronen, sade Astrid när jag träffade henne under ett av hennes många besök i Vimmerby.
Här rörde hon vid nerven i sitt författarskap: kärleken till fadern och den trygga och fria barndomen i den småländska naturen. Hon sade en gång, att utan sorgen i sitt liv hade hon nog bara blivit författare men ingen världsberömd sådan. Men hon hade inte heller blivit världsberömd utan Samuel August, den kärleksfulla, alltid närvarande fadersgestalten och den gudabenådade berättaren.

Själv är jag uppväxt i Rumskulla, den socken Samuel Augusts far kom ifrån. Jag har gått i samma skola som Astrid, en skola där det fortfarande över ingången står "Gudsfruktan, ordning och flit". Jag bor i dag på Astrids barndomsmarker i Vimmerby, på norra delen av gården Näs, där hon växte upp. I omgivningen finns minnen av Samuel August i form av stenrösen och stengärdesgårdar.
För mig är det självklart att Astrids bästa bok är berättelsen om Samuel August i Sevedstorp och Hanna i Hult. Långt innan folk från hela världen började vallfärda till Astrids viloplats på Vimmerby kyrkogård, brukade jag gå ensam till hennes föräldrars grav i tacksamhet över vad de gett oss. De satte Astrid till världen, men de gav henne också de viktigaste grunddragen i författarskapet: kärlek mellan föräldrar och barn, trohet mellan makar, ärlighet och enkel fromhet med insikt om en skapare.
"Du barn, eá; såna mor du har hatt", sade Samuel August sista gången Astrid besökte honom. Mor Hanna kom från ett mycket fromt hem, där fadern läste ett kapitel ur Bibeln varje dag efter middagen. "Mammas religion var inget munväder och känslosvammel. Den kristna etiken hade hon som en naturvuxen ryggrad i sig", skrev Astrids lillasyster Stina. Mor Hanna lärde sina barn att be - Stina bad dubbla aftonböner, en för gårdens rättare som inte bad själv. Hanna avslutade alltid dagen med att sjunga eller läsa en psalm "och så läste Samuel August med sin obeskrivligt trohjärtade röst Fader Vår och Välsignelsen. Det hände att jag, när jag var hemma och hälsade på dem, stod utanför dörren tyst och lyssnade", skrev Astrid.

Kärlek, trygghet och frihet fick Samuel Augusts och Hannas fyra barn med sig i livet. Men de fick också lära sig att tala sanning. Och de fick en världsbild, där Skaparen var självklar förutsättning. Frågan om Astrids tro eller otro har diskuterats sönder. Men den som vuxit upp i samma småländska fromhetsmiljö som Astrid vet att därifrån går man ut i världen med ödmjuk insikt om att Någon gör så att blommorna blommar. Och man vet vart förfäderna har tagit vägen. "Jag kan se dem för mig. Där uppe i de himmelska boningarna", skrev Astrid om sina älskade föräldrar.
- Akta dig när vi klämde i allihop med O hur saligt att få vandra (hemåt vid vår Faders hand), det var som en kampsång, berättade Stina för mig en gång.
Vem kunde som Astrid beskriva skapelsens småländska skönhet i smultronrösena, blåbärställena, beteshagarna, näckrosåarna och törnrosbusken i oxhagen. Allt det där, sade Astrid, mindes hon mer än hon mindes människorna.
Därför berättade hon så levande hur det var för Emil att vakna i hästskjutsen och se den mörka skogen och den ljusa sommarhimlen och känna lukten av hö och häst och natt. Hon mindes hur det var att komma från bitande kyla in i en lagård, där man kunde krypa intill kornas varma, bultande kroppar. Hon mindes den intensitet med vilken ett barn som är nytt på jorden upplever allt detta.
Astrid ställde barnet mitt ibland oss. Och hennes författarskap blev en lovsång till Skaparen.

Vill du läsa vidare?

Teckna en prenumeration för att ta del av denna artikel och mer på varldenidag.se.

ERBJUDANDE!
Världen idag DIGITAL

2 månader för 10 kr!

KÖP

Världen idag
DIGITAL

129,-

kr/månad ​​​​​​

KÖP

Världen idag
HELG

159,-

kr/månad ​​​​​​

KÖP

Världen idag
PAPPER

189,-

kr/månad ​​​​​​

KÖP

Powered by Labrador CMS