Men där synden blev större, där överflödade nåden ännu mer.
Romarbrevet 5:20

Världen idag

Reformationens kärnfråga

Rättfärdiggörelsen utgör en central del av Bibelns frälsningslära och är därför lika aktuell idag som för 500 eller 2000 år sedan. Genom några artiklar vill jag belysa rättfärdigheten med utgångspunkt från perspektiven av att både ”vara” och att ”bli” rättfärdig. Den som lever med en betoning på enbart det ena eller det andra av dessa kommer förmodligen på sikt uppleva en andlig dikeskörning, skriver Johnny Foglander.

Serie · Publicerad 09:02, 7 nov 2017

Som inledning vill jag först kortfattat försöka skissa de bägge perspektiven och hur förkunnelsen historiskt sett har svängt mellan dessa.

Den frälsning som erbjuds genom evangelium är resultatet av allt det Jesus åstadkom genom sin död och uppståndelse. Genom tron har vi tillgång till hela denna nåd, något som bekräftas av Paulus alla utsagor om vad vi äger ”i Kristus”. Så långt allt väl, men om insikten av vad ”jag är” och vad ”jag har” i Kristus samtidigt innebär en nedtoning av lärjungaskapets livslånga fostran, så kommer något vitalt saknas.

Visst är det både frigörande och nödvändigt att i ett förklarat ljus se vad Gud gjort för oss i Kristus, men den nyvunna frihet många därmed upplever behöver få en tydlig fortsättning i efterföljelsen under korset.

Annars riskerar allt som ställer några krav på den enskilde att avfärdas som ”lagiskhet” och kampen mellan ande och kött blir en ickefråga. ”Friheten” kan då leda till ett självbedrägeri där den troende tror sig ”ha allt” utan att det samtidigt sker några större förändringar i den egna livsstilen sett över tid.

I det andra diket läggs alltför mycket fokus på ”att bli” rättfärdig. Här riskerar frälsningen mätas i termer som överlåtelse, lydnad, gudfruktig livsstil eller engagemang i Guds verk. Men om frälsningen enbart ses som en process så relativiseras den också. När lever man tillräckligt gudfruktigt eller när är man tillräckligt överlåten för att räknas som frälst? Det hela blir ett gungfly som riskerar undergräva frälsningsvissheten. Så lockas man att omvända sig än mer och göra än mer, med den uppenbara risken av att leva i ständig fördömelse.

Sant är att den som blivit född på nytt förväntas växa upp till mognad genom lärjungaskapets efterföljelse. Men den troende växer och fostrassom ett Guds barn, inte för att bli ett Guds barn. Processen i sig leder inte till frälsning utan är en följd av att ha blivit frälst i pånyttfödelsen. Saknas detta perspektiv så leder det lätt in i både gärningskristendom och egenrättfärdighet.

Påfallande ofta har historiska väckelserörelser haft sin startpunkt i en enstaka människas troskamp. Om kampen lett fram till ett andligt genombrott så har oftast sedan många fler kunnat få del av samma välsignelse. Så har rörelser uppstått ur dessa specifika trosgenombrott.

Inte sällan har denna kamp funnits hos dem som enbart sett eller upplevt den ena sidan av ”att vara” eller ”att bli”. Reformationens verkliga bakgrund menar jag till stor del återfinns i Martin Luthers personliga troskamp. Han använde sig uppriktigt av allt kyrkan kunde erbjuda i sitt sökande efter sinnesfrid, men någon ”nådig Gud” fann han inte.

Vändpunkten kom i samband med föreläsningarna över Romarbrevet runt 1515-16. Luther förstod i ett förklarat ögonblick att Gud inte bara kräver rättfärdighet, utan även ger rättfärdighet genom evangelium. I den stunden upplevde han sig ”pånyttfödd” och förlöst från sin ångest. Han beskrev det själv som om ”himmelens port” öppnades för honom.

Utan dessa personliga upplevelser skulle han knappast börjat ifrågasätta många av själva grundfundamenten i kyrkans teologi och praxis. I grunden handlade det om en människa som upplevt sitt liv förvandlat genom evangeliets nåd. Han hade levt helt instängd i uppfattningen av frälsningen som en process, där han själv ständigt kom till korta. Så upptäckte han den andra sidan av saken; att Gud genom sin nåd rättfärdiggör människan och att det sker genom tron och endast genom tron.

Cirka ett århundrade senare hade lutherdomen i stort förvandlats till formaliserad ortodoxi. Den hjärtats tro som Luther funnit utgjorde inte längre trons fokus. Snarare betonades ett försanthållande av de ”rätt” formulerade lärorna. Med det så sköts livsstilsfrågorna i bakgrunden, det räckte med att kunna ge de rätta svaren på trosfrågorna.

Ur det moraliska förytligande som följde växte pietismen fram. Där betonades en personlig omvändelse och tro som sedan måste bekräftas genom helgelsens frukt. Med tiden kom pietismen att utvecklas i riktning mot strikt lagiskhet och svällande syndakataloger där människor mycket konkret fick höra vad som var rätt och fel. Och domarna föll hårt mot dem som levde ”fel”.

Den pietistiska strängheten mildrades i den efterföljande herrnhutismen. Åter lyftes blicken mot korset och den Kristus som lidit för oss. De stränga syndakatalogerna ersattes med det inbjudande ”kom som du är”.

Naturligtvis utgör ovanstående grova förenklingar av de olika skeendena, men poängen är att visa hur pendeln svängt mellan betoning på å ena sidan vad Jesus fullbordat för oss och å andra sidan hur nåden måste resultera i en förändrad livsstil. Och visst finns det något paradoxalt exempelvis med att alla våra synder är förlåtna och samtidigt ta emot förlåtelse genom bekännelse av synd. Men lösningen ligger inte i att försöka upplösa paradoxen genom att marginalisera den ena eller andra sidan, utan i att lika tydligt omfamna båda dess sidor.   

I nästa avsnitt ska vi se på rättfärdiggörelsen i Kristus och dess bestående resultat för oss.

Om insikten av vad ”jag är” och vad ”jag har” i Kristus samtidigt innebär en nedtoning av lärjungaskapets livslånga fostran, så kommer något vitalt saknas.

Vad små vi är när vi bara jagar efter mera.

Gästkrönika Jens Charlieson Jag ser Afrika i mitt Instagram­flöde och undrar vad det är som händer med oss här i väst. Många av mina vänner befinner sig just nu i Etiopiens...