Men där synden blev större, där överflödade nåden ännu mer.
Romarbrevet 5:20

Världen idag

Judarnas integration var en framgångssaga

Den nyblivne kungen Gustaf III uttryckte i början av 1770-talet att han visst kunde tänka sig arbeta för att ge judar rätt att bo i Sverige eftersom ”det skulle vara en mycket stor fördel för riket om ett så idogt folk som judarna skulle kunna bosätta sig här”. Länder med religionsfrihet syntes nämligen ha bättre ekonomi och kulturliv än övriga. Dan Korn fortsätter berätta om judarnas historia i Sverige.

Serie · Publicerad 12:22, 3 jul 2017

Semlor kan vara farliga att äta, åtminstone om man som kung Adolf Fredrik gjorde, förtär dem tillsammans med surkål, rovor, hummer, kaviar och böckling, nedsköljt med champagne. Efter en sådan måltid drabbades den svenske kungen av magkramp, fick ett slaganfall och dog den 12 februari 1771. Hans son blev kung Gustaf III.

Samma höst besökte Adolf Fredriks änkedrottning Lovisa Ulrika sin bror, Fredrik den store av Preussen. Där, vid hovet i Berlin, samtalade hon i nära tre timmar med den kände judiske filosofen Moses Mendelssohn, som hon blev mycket imponerad av. Med en judisk affärsman handlade hon ädelstenar och smycken och samtalet kom in på möjligheten att tillåta judar att bo i Sverige. Änkedrottningen skrev hem till sin son kungen och föreslog att han borde verka för att ge judar den rätten.

Gustaf III svarade att så fort han fått rett ut sin maktställning kunde han visst tänka sig att arbeta för det, eftersom ”det skulle vara en mycket stor fördel för riket om ett så idogt folk som judarna skulle kunna bosätta sig här”.

Detta var en fråga som låg i tiden. Flera ekonomer hade konstaterat att de länder i Europa – Storbritannien, Holland och vissa tyska stater – som hade religionsfrihet också hade mycket bättre ekonomi och kulturliv, jämfört med andra länder. Franska hugenotter (kalvinister) hade flytt undan förföljelser till Tyskland och där bidragit till ett ekonomiskt uppsving.

Judar som flytt inkvisitionen i Spanien hade märkbart bidragit till Hamburgs och Amsterdams blomstrande näringsliv. Under en studieresa i Europa, bekostad av riksdagen, besökte Johan Westerman 1760 Amsterdam och skrev därifrån ett förslag till religionsfrihet i Sverige, som han skickade till prästeståndets talman. En mera olämplig mottagare fick man leta efter. Prästerna var hårdnackade motståndare till religionsfrihet, vare sig det gällde judendom eller annan kristendom än den svenska lutheranismen. Förslaget lämnades utan åtgärd.

Men med tiden skulle denne Westerman adlas till Liljencrantz och i praktiken bli Gustaf III:s finansminister. Då kom han och kungen tillsammans att intressera sig för möjligheten till judars bosättning i Sverige. För att kringgå prästerskapets starka motstånd kom de på att låta tre nyanlagda finska städer och Marstrand bli frizoner där ingen frågade efter religiös tillhörighet eller skrå- och handelsrättigheter. På så sätt tänkte man sig att handeln skulle öka tillsammans med den religiösa friheten.

Men det blir inte alltid så som man tänkt sig. De finska fristäderna fick aldrig någon betydelse. Marstrand blev frihamn 1775 och fick verkligen en liten judisk församling. Sveriges äldsta synagoga finns där. Men då hade redan Aron Isak anlänt till Stockholm och anhållit om rätt att få bo där tillsammans med tillräckligt många trosfränder för att de skulle kunna bilda en liten judisk församling. Efter många turer fick Aron tillståndet av kungen 1775 och Stockholms judiska församling kunde bildas. 1776 fick de tillstånd att anlägga en begravningsplats på Kungsholmen. 1782 utfärdades ett officiellt reglemente som gav judar rätt att slå sig ned och grundlägga församlingar i Stockholm, Göteborg och Norrköping. Men då hade redan ett antal judar bosatt sig i Karlskrona, vilket innebar att en församling också bildades där. Marstrands ställning som porto franco-hamn upphörde 1794 och de flesta judarna flyttade då därifrån till Göteborg.

De dominerande bland de första svenska judarna var nästan alla från landskapet Mecklenburg i norra Tyskland, trakter som historiskt haft mycket kontakt med Sverige, med städer som Stralsund och Greifswald. I början av 1800-talet skärptes invandringslagarna och få judar kom till Sverige under 1800-talets första hälft. Man gifte sig i hög utsträckning med varandra, vilket band samman de små församlingarna i Göteborg, Norrköping och Karlskrona med den stora, dominerande i Stockholm.

Skråväsendet förhindrade judar att ägna sig åt de flesta sorters hantverk. Många grundade i stället fabriker, som kom att bli betydelsefulla för industrialiseringen av Sverige. Förbudet för judar att bosätta sig utanför de anvisade städerna luckrades efter hand upp något. De fick enligt lagen inte äga jordbruksfastigheter, men några fick dispens och blev gods- och bruksägare.

Judarnas integration var en framgångssaga. I Göteborgs första stadsfullmäktige var en mycket stor andel judar. Deras betydelse för ”göteborgsandan” med liberala värderingar, donationer och sociala åtgärder, var mycket stor. Men på grund av detta har många som skrivit de svenska judarnas historia dragit slutsatsen att de snabbt sekulariserades och glömde det judiska arvet. Det är som om man inte förmår tänka sig att en människa kan vara integrerad och ändå ha sin egen tradition.

Även författare som framhäver hur sekulär den äldsta gruppen judar var, släpper ibland fram information som tyder på motsatsen. Så framkommer det av Per I Gedins bok om Karl Otto Bonnier, att familjen Bonnier samlades till traditionella sabbatsmåltider på Manilla. Och av Eva Helen Ulvros biografi över Sophie Elkan, som framhåller hur sekulariserad Elkan var, framgår det att hennes bror, den kände folkbildaren och entusiasten för svenska folklekar och midsommarfirande, Otto Salomon, varje fredag tog tåget till Göteborg för att tillbringa sabbaten hos sin mor, med synagogbesök och sabbatsmåltider.

Det ger en nyttig påminnelse också till vår tid, att hållande av egna traditioner inte måste innebära en krock med det svenska samhället.

Prästerna var hårdnackade motståndare till religionsfrihet, vare sig det gällde judendom eller annan kristendom än den svenska lutheranismen.

Israeliskt pris till forskare vid Chalmers

Innovation. Jens Nielsen, forskare vid Chalmers i Göteborg, har fått motta den israeliska statens energipris som kallas Eric and Sheila Samson Prize. Det är...

Nyateismen – tack och farväl

Ledare Läge för frimodig kristen tro Har du möjligen planerat in en långresa i februari till världens största konferens för gudsförnekare – Global Atheist Convention i Australien? Då...