De som bor vid jordens ändar
 häpnar för dina tecken,
 öster och väster 
 fyller du med jubel.
Ps. 65:9

Världen idag

Per Ewert: Amnesty på villospår

Opinion · Publicerad 00:01, 4 nov 2015

Signalvärde är ofta viktigare i opinionsbildning än konkreta åtgärder. Det vet varje politisk strateg, men samma sanning gäller också andra organisationer.
I en väl fungerande demokrati balanseras det politiska styret av ett antal NGO:s – icke-statliga organisationer som granskar och utmanar de styrande och står upp för sådana värden som annars riskerar att köras över av den råa makten.

Dessa NGO:s existensberättigande faller dock sönder när de tas över av andra agendor än de grundades för att försvara. Amnesty International är sedan 1960-talet kända som världens kanske främsta gräsrotsrörelse för mänskliga rättigheter. Det senaste decenniet har dock utvecklingen mer och mer vridits om från den ursprungliga visionen att vara en röst för alla dem som fängslats för sina åsikter, till att bara bli ytterligare en stämma i den allt trängre åsiktskorridoren.

Denna utveckling är djupt beklaglig, inte minst mot Amnestys bakgrund. Denna människorättsrörelse grundades med tre bekännande kristna i spetsen: Peter Benenson, Eric Baker och Séan MacBride. Två katoliker och en kväkare startade Amnesty med målsättningen att befria de fångna och ge en röst åt dem som ingen egen röst har. Det är en svart ironi att Amnesty nu av politiskt korrekta skäl styr om sin kurs i rakt motsatt riktning.

Kritiken mot Amnestys vägval har det senaste halvåret eskalerat. I augusti beslutade Amnesty International trots hårt motstånd från kvinnorättsorganisationer att verka för en legalisering av prostitution. Det ska sägas till svenska Amnestys försvar att de argumenterade för den svenska sexköpslagen som utgör ett starkare skydd för prostituerade kvinnor. Men organisationen som helhet valde en annan linje.

Amnesty lyfter visserligen fortfarande fram diskriminering som en huvud­fråga. Den som klickar sig in på organisationens hemsida ser dock snabbt att deras huvudfokus i ämnet är hbtq-aktivism. Ytterligare några prioriterade grupper namnges, men världens överlägset mest förföljda grupp – de kristna – nämns däremot inte alls. När vi ser organisationens senaste kampanj förstår vi sammanhanget.

På Irland driver Amnesty just nu en kampanj på ytterligare en front som dess grundare knappast kunde förutse. Till dystra toner och tal av skådespelaren Liam Neeson och till mörka, ödesmättade bilder på gamla ruiner vill man nu ta upp striden mot ett spöke från svunna tider som sprider död över Irland.

Fienden heter Kyrkan. Det spöke från det förflutna som Amnesty rent konkret vill avskaffa är tillägget till Irlands konstitution som säger: "Staten erkänner den oföddes rätt till liv". Paradoxen kan knappast göras tydligare. I ett märkligt hopkok av sekularism och felriktad politisk aktivism förvandlar Amnesty den yttersta mänskliga rättigheten – rätten till liv – till något mörkt och dödligt. Krig är fred. Fångenskap är frihet. Allt är upp och ner.

Denna märkliga signalpolitik blir en våt filt som kväver de övriga goda aktioner som Amnesty fortfarande gör. Den som vill stödja ett arbete för att befria de fångna och upprätta de slagna bör lämpligen vända sig till andra organisationer som med helgjutet hjärta gör just detta. Det är sorgligt att säga det, men den tidigare så viktiga rösten från Amnesty har nog i dag spelat ut sin roll.

Per Ewert
ledarsidan@varldenidag.se