Men där synden blev större, där överflödade nåden ännu mer.
Romarbrevet 5:20

Världen idag

Moralisk narcissism är inte godhet

Opinion · Publicerad 00:00, 28 maj 2012

Länge har jag funderat på varför man i Sverige inte kan diskutera sakligt om mångkultur och de problem som exempelvis vissa inslag i islam innebär. Varför alltid denna explosion av känslomässiga utfall som omöjliggör en konstruktiv diskussion.
I antologin Bortom multikulti (Ax:son Johnsons stiftelse, 2012) medverkar jag med ett kapitel om min förklaring till varför diskussionen om invandring blivit så destruktiv och närmast inskränkt.
Före välfärdsstaten avgjordes vår personliga självbild och karaktär av hur vi agerade i vår vardag, hur vi i handling ställde upp på våra närmaste och för civilsamhället som präglades av levande sociala nätverk. I dag är det annorlunda: den viktiga omhändertagande rollen togs under 1900-talet över av det offentliga.

Genom daghem och kommunala äldreboenden segregeras vi numera hårt efter ålder. Det är inte enbart de till Sverige nyanlända som kan uppleva segregation. Välfärdsstaten har en tendens att dela upp oss medborgare i segment som förlorar kontakten – och förlorar anledningen till att ta kontakt – med människor i andra segment.
Jag tror att denna segmentering av livet där vänskapsband i vardagen tunnas ut, skapar en tomhet i den moderna människan, som på något sätt behöver fyllas.
Sedan kristendomen har utestängts ur vår ateistiska tillvaro har vi paradoxalt nog tagit på oss uppgiften att tävla med varandra om vem som mest efterliknar Jesus och bäst sjunger med kören av änglar i samhällsdebatten. Problemet är bara att vi inte gör några egna, personliga uppoffringar, utan stjälper över konsekvenserna på andra.
Jag vill påstå att detta handlar om en sorts moralisk narcissism. Resonemanget lyder: "Jag är god eftersom jag sagt att allt gott ska tillkomma människorna, men belasta inte mig med kostnaderna för godhetens verkställande". Godhetens apostlar vill inte tala om konsekvenserna. Det enda som räknas är pratet om skyhöga ambitioner.

Eftersom vi levt i en värdenihilistisk epok har vi svårt att föra filosofiska och moraliska resonemang på logikens grund. Vi blandar samman olika sfärer i samhället för att gynna oss själva och klarar exempelvis inte längre av att hålla isär den lagbundna politiken i staten och det på frivillighet byggda civilsamhället.
Den solidaritet och rättskaffens agerande som borde vara rättesnöre för oss i våra individuella handlingar, och som har stöd i kristendomen, har flyttats upp på den kollektiva politiska nivån. Vi kräver äldreomsorg av kommunen, men ägnar allt mindre tid åt att umgås med våra gamla. Logiken är denna: Ju godare vi försöker framstå på den politiska nivån, desto mer egocentriska kan vi agera privat. Ord ersätter handling.
I stället behöver vi lyfta fram den aristoteliska etiken: godhet mäts mot storleken på de personliga uppoffringar som de goda handlingarna kräver. Och det handlar om frivilliga uppoffringar, inte påtvingade som att betala skatt.
Min slutsats är att godhetens narcissism gör svensk politik blind för verklighetens realiteter. Det blir förvirrande när godhet och egoism blandas samman på detta sätt. Det är dags att öppna ögonen.

Dick Erixon är
debattör och bloggare.

Nyateismen – tack och farväl

Ledare Läge för frimodig kristen tro Har du möjligen planerat in en långresa i februari till världens största konferens för gudsförnekare – Global Atheist Convention i Australien? Då...

Evangelister prisades

Stipendieutdelning. För tionde året i rad delade Evangelistfonden ut stipendier till olika kategorier av evangelister. Festhögtiden hölls i Lugnetkyrkan i Falun i...